Publicerad 2026-06-25 21:40 av Lena Söderkvist

Var och en har sitt sätt att observera och verka. Kanske bara för nöjes skull.


Det stora allvaret


Den lilla getingen går i vändor
gör sig en frivolt med stor galans
är ack så uppslukad av sin syssla
har den mest hisnande flyktbalans
Han flyger hitåt, han flyger ditåt
och ingen ser honom ens
ty alla upptagna är med sitt
i en eldröd kvällssol som känns

Gå ut i gräset, du lilla syster
som står vid dörrposten, ler i mjugg
Häll över mjölken, den söta, varma,
på gårdens honung där i din mugg
så görs din klunk till ett himmelrike
av den natur som oss gett
så mycket mer än du lilla vet
när du plirar, busig och nätt

De lila plommonen vet att locka
var hungrig fågel som liten tös
En når dem enkelt, en måste vädja
om ingen frukt redan sitter lös
Det kan förslå med att skaka grenen
och se hur plommonet föll
likt meteoren vi finna vill
i vårt hopp om önskning som höll

Kom, gör oss sällskap, ni vackra herrar
hur skall vi klara oss utan er
Vid en panel skulle vi få klänga
vi skulle bara bli fler och fler
Beskåda ni våra blickars suckar
av all den längtan vi när
Se månen vandra i stillhet ut
mot den skira morgonen skär

I aftonrodnaden må det plaska
från strandens döljande gröna säv
De som är nakna vill inte synas
men gärna höras, och ropa: Lev!
Visst skall vi leva, och vi skall dansa
på livets hela parkett
gavott, mazurka och wienervals
kanske till och med jazzbalett

När väl vi somnar skall det bli stiltje
då skall vi ingenting höra mer
Var bitterhet som var yster glädje
går oss förbi med allt nytt som sker
Den lilla getingen slutar snurra
och blomman torkar, blir spröd
så låt oss dansa en sista natt
innan någon av oss är död.



2/8 2025





Texten är utskriven från Poeter.se
Författaren Lena Söderkvist med Poeter.se id #49238 innehar upphovsrätten