Det förbryllar mig fortfarande hur det fick gå till på det sätt allt gjorde. Då när det begavs. Samma händer, ögon och munnar som manade om mina barns rättigheter under deras uppväxttid- var även samma händer, ögon och munnar som i sina uppenbara underkännanden gentemot mig fritt fick agera.

Nu många, många åratal senare står jag här nu. I evig förvirring över hur man resonerade där. De ledtrådar som skulle visa mina ungar att de levde på en trygg och skötsam plats, tvingades jag ensam var dag på nytt försöka tillverka åt dem.

Jag var dock chanslös där. Det var som om omgivningens tystnad hade bestämt sig för att barnen mina skulle få leva i ständiga tvivel där.

Jag hoppas att när jag väl blir fysiskt frisk igen, hitta krafter och resurser att såhär i efterhand bli den som kan förebygga så att inte samma tragiska levnadsöden upprepar sig på nytt hos andra ensamma mödrar eller fäder. Det finns så mycket man kan bidra med, bara vilja och kreativitet finns. Fösa ut allt det där man som individ aldrig faktiskt bjöd in. Hjälpa de enskilda att hitta krafter att porta offerroller, utanförskap och egentligen de själva begreppen som definierar " udda", eller " onormalt ".

Vem vet, en dag kanske själva samtalsämnet i sig blir bekvämare än tystnaden...