Jag skjuter cylindergräsklipparen framför mig
i trädgården mellan huset och trottoaren,
en låg vibration rör sig genom gräsmattan
under mina skor.

Cylindrarna roterar,
grässtrån faller i raka linjer,
samma mönster som förra veckan, som nästa,
och varje strå viskar
att jag borde ha vänt tillbaka
innan himlen började rinna.

Kompasserna i huset pekar fel.
I bröstet pekar en rätt,
som har valt riktning.

En kvinna prasslar när hon går förbi.
Hennes ansikte är främmande,
men hon nickar, kanske kände vi varandra.

Parken bortanför häcken tiltar bakåt
för att observera mig.
En trasig högtalare i lekplatsen
predikar för maskrosorna
och jag lyssnar efter mitt namn i bruset.

Gräset reser ragg,
viskar och lägger sig platt där jag går.
Vid staketet står en stol
någon lämnat kvar åt mig.

Jag sätter mig.
Benen är för trötta för att fråga varför.
Gräsklipparens ljud fasas ut,
och för första gången
hör jag hur tyst allting
egentligen har varit.