I en värld som aldrig slutar andas
bär jag på siluetter
av något annorlunda – de klibbar fast i
andras medvetanden, men sjunker som
stenar i min egen brunn.
Mina fingrar försöker skriva om det orörbara,
ge röst åt det som inte går att ta på.
Men orden skapar ett ihåligt avstånd
mellan det jag tänker och det jag känner.

Det är så lätt att vänja sig vid känslan
av att vara vinden – som till slut alltid vänder
tillbaka
mot ensamhetens horisont.
Jag har öppnat så många dörrar till nya rum
där nyfikenheten i andras ögon tänder något
nytt – kanske en längtan efter att förstå det
som inte låter sig förklaras.

Men i mitt eget rum spelas en annan sång
om en kamp mellan det jag tror och det som
saknas.
Det jag ger räcker aldrig,
och ljuset i andras blickar falnar till slut.
De vänder sig om och går, jag står kvar
med fragment av drömmar som bara tappar färg.

Tystnadens obekväma famn sluter sig
om mig, och jag undrar
om jag någonsin kommer att känna att jag
räcker till för mig själv.
Kanske är ensamhetens röst en del av en
resa som aldrig tar slut, där jag långsamt lär
mig att det ofullständiga är det enda som
någonsin varit mitt.

Och även om jag bara är ett resultat av det
förflutna,
bär jag ändå kvar viljan att älska –
för i varje människa som lämnar en tystnad
som ett tomt rum mellan oss,
finns en möjlighet att låta stenarna sjunka
djupare,
att låta nya ord stiga upp ur askan.

Kanske är jag ändå mer än ett flyktigt minne
för dem som passerat genom mitt liv.
Kanske är jag vinden som bär med sig ett frö
av hopp,
som i framtiden kan bli till något nytt
för alla dem som vandrat för länge
bortom ensamhetens horisont.