Kanske borde vi våga släppa taget,
om det vi alltid kallat skola,
låta gamla väggar falla
och lyssna på något nytt.

Kanske finns det ett annat sätt 
som i Kanada,
där lärandet inte sitter fast i bänkar,
utan rör sig, lever, andas.

Där lektioner inte är ramar,
utan vävs samman som trådar i ett tyg,
där barn möts i varandras tankar
och bygger något tillsammans.

I grupper där röster flätas ihop,
i projekt där idéer får växa,
blir kunskap inte något ensamt 
utan något vi bär tillsammans.

Och läraren…
inte en röst ovanför allt,
utan en stilla närvaro,
en hand som visar vägen
utan att bestämma varje steg.

Här behöver du inte kunna allt utantill,
inte bära svar som tunga stenar,
utan istället förstå 
på riktigt förstå.

För vad är kunskap
om den inte kan användas,
om den inte får leva
utanför bokens sidor?

Så föds samtal,
frågor utan färdiga svar,
och i dem 
en glöd av problemlösning
som aldrig slocknar.

 © Angela Bohlin