Det tog sin början med promenaderna. Då köpte jag mig stavar. Först stumma stavar. Sedan fjädrande. Allt för den goda sakens skull. Viktnedgång. Samtidigt som jag är på gång.

Sedan reste jag på semester, på ett äventyr till främmande länder i Afrika. Från Nairobi i Kenya till Zambia och slutligen Cape Town i Sydafrika. Då köpte jag mig en komponerad vandringsstav. Med en finess. Denna stav kunde bli ihopmonterad med en kamera. På käppens satte jag fast min kamera. Den fungera då som fotoställning. Folk tittade och häpnade. Och jag fotade. Massor.

Nu, många år senare är det dags för något nytt att hälla i handen. En blindkäpp. Jag fick tipset från en halvblind person som själv markerar sin försämrade syn på så sätt. Och låter förbipasserande förstå att ”här kommer en synsvag/blind”. På så vis slipper folk fundera på varför du dunsar in i människor då och då.

Så nu väntar jag med nyfikenhet på mina medmänniskors reaktioner. Kommer folk vara försiktiga när vi möts! Eller måste jag fortsätta förklara varför jag knuffas då och då?

Någon gång i september lär jag få tillfälle att göra min ”jungfruresa” bland folket på väg till och från jobbet. Och - vem vet - kanske finns det någon som vill leda mig över gatan, förbi alla läskiga bilar? Vi får väl se?!