Du bar mig genom livet som om världen aldrig fick göra mig illa.
I dina händer fanns en trygghet som ingen storm kunde ta ifrån mig.

Jag var din ögonsten, din minsting, den du såg på med ett hjärta större än himlen själv.

Jag visste att jag bara hade dig på lån, men jag trodde att tiden skulle vara varsam med oss.
Jag trodde att den skulle låta mig hålla din hand lite längre.

Så kom dagen då mörkret drog in över mitt bröst, då dödsångesten växte som en skugga och jag sökte dig med hela min själ.
Men på några få minuter hade du redan gått bortom min räckvidd.

Den dagen gick världen sönder utan ljud.
Luften blev tom, hjärtat blev tungt och jag stod kvar med armarna fulla av saknad.

Det var den värsta dagen i mitt liv, för jag förlorade inte bara min pappa.
Jag förlorade min hamn, min styrka, min plats att falla utan att gå sönder.

Men även nu, när tårarna talar högre än orden, finns du kvar i mig.
I varje andetag jag tar, i varje natt jag viskar ditt namn, i varje steg jag försöker ta utan dig.

Du var min kämpe.
Och jag kommer alltid att vara din minsting, hon som bar ditt hjärta
och fortfarande bär din kärlek som ett ljus genom mörkret.

Så vila nu, pappa.
Inte långt borta, utan i det stilla rummet där min kärlek till dig aldrig kan dö.

För även om du inte längre står vid min sida, går du fortfarande bredvid mig i varje slag av mitt hjärta.