Bländad
sitter jag, stelt naglad,
i flygstolsillusion
härute på altanens plana trädäck
i träfåtöljens hårda famning,
molnlöst öppen, värnlöst stjälpt
över ända med Jorden all,
vrängd runt i den cirkadiska svindeln
enligt fysikens omutbarligheter
& gällande kosmisk norm,
i ett enda tag om nacke, rygg & säte,
ner i Solens grymma öga,
ristande sin fotonära paralysi
i näthinnans rykande fackverk
ur åtta minuters ständiga eldkraft;
stjärnans svetseld
som river skarpskalpade skuggspel
ur diktarpennans vacklande gång över ytan,
längs kollegieblockets lydiga linjering
ifrån vänster ut i höger
i nedstigande led,
liksom Jorden vräker runt
ner i svindelcirkadín,
tung i tomrummets gyroskopiska svävning,
som folket från Dorisburg setts befara
i goldondrar av klass Aniara

– och Solen tecknar i stränga protuberanser,
tigande över mitt anletes blekbedda dalar,
tryckta mot Tiden, över ända genom dygn & år