Jag kan inte ens förklara,
jag vet inte vad jag ska säga
Åren går och vi befinner oss
alltid där mittemellan något
Jag är din stödperson och vän
men du frågar sällan om mig
Vinden och havet viskar
att jag är långt ifrån dig
Vi hade kunnat leva här, börja om
med gamla minnen upplösta
Men jag är din stödperson och vän
drömmer ändå om en sista sommar
23 år som vi aldrig vågar prata om
Du frågar sällan om mig
Jag minns min hand i din
din varma hand som höll mig
din definitiva självklarhet
din frihet var i periferin
Det är inte okej
Jag är suddig och svag
och jag dras in i det där mörkret
där vi är ensamma tillsammans
Vi dras in i det där ruset
där vi är både levande och döda
vakna sömngångare
men det blir aldrig något,
allt ihopblandat upp och ner
Jag visste det redan
den första gången jag såg dig:

jag hade förlorat dig redan innan du gått.