OFELIA, OFELIA

I

Du flyter där i ån, din kropp flyter, där - med den silverbroderade klänningen
- du flyter i vatten ännu, medan grönskan smeker dig
Dina välvda händer…
som om de väntade på att famna någon – jag hoppas: på mig.

Är du döende?

Själen slumrande nu, tystnaden breder ut sin pläd över dig snart
Du ler inåtvänt.

Jag ber dig: fortsätt att le…

Du valde –
Det okända.

Jag -
vågar inte följa dig på din färd.
Det är sant: Jag är den svagare av oss.
Den ömklige.

Kanske den som är värd endast spott och spe.
Ingen man.
Ingen riktig man.
Jag vet inte.


II

Ofelia, Ofelia
Ändå – du var målet för min åtrå.
Kroppens åtrå – men kanske också Själens.
Jag vet inte.

Det är inte mycket jag vet om mig själv.

Mitt Själv höljs i dunkel:

Jag vänder mig om och finner - ingen alls.

Täckelset faller inte till marken, konstverket förblir okänt.

Tänker: En gåta inför sig själv är han, speglad tusenfalt i sig själv.

Skärvorna skaver mot varandra, skriker och plågas mot varandra.

Jag famlar, söker mig fram, i halvdager…

Rädd för att slå mig illa, förirra mig, bli till åtlöje, piskad på torget.


Jag spänner min båge där jag står, med min nakna överkropp…
poserar så att andra ser mina svällande armmuskler…
berömlig, ståtlig, attraktiv…
manlig -
Men det är en lögn: Sanningen i bilden är i stället de darrande fingrarna kring nocken som med ökande smärta uthärdar, väntande på pilens frigörelse -
den som aldrig kommer.



III

Ofelia, Ofelia -

Vallmon omsluter dig – och det är döden som bäddar in dig och lovsjunger dig

Tusenskönorna ävenledes – oskuldens signum, så skönt, så skönt

Rosorna för din ungdom och violerna för din trohet

Panséerna för din olyckliga kärlek till mig – är det inte så?

Du – min Själs tvilling!

Vart bär det hän?

Är du vilande – andlös - i dödsskuggans dal?

Eller har du nu i triumf rest dig där borta…
ur din förlamning, som Lazarus…
och utropat: ”Lovad vare Herren!”

Kanske är du – Gud förbjude! - i avgrunden…
där de ktoniska demonerna ivrigt väntar på att gripa dig om strupen?




IV

Ofelia, Ofelia -

Var är du?

Valde du att förena dig med de heliga mässnynnande abbedissorna…
eller med syndarna - de dömda, pestsmittade och förkastade –
de krossade, de besittningslösa, de tandlösa, harmynta och åldriga?

Samtalar du nu med Kristus eller Satan?
Om så -

Finns där ingen plats för de fega – för mig?
Vem av herrarna det blir gör mig detsamma…
bara jag kan uppvisa inför min inre stränga domare
att jag visst har resning, förmår, förstår och genomför!

Om svaret är nekande från de styrande…
– be iså fall vördsamt ändå om en sådan plats åt mig, kära…
Du bär mitt lösen!
Jag vill få – måste få! - flödande näring av dina milda blickar
Som spenvarm mjölk och honung, ja…
Som omhuldandet i den oceaniska livmodern, ja…
Så. Just så.


Skulle jag falla handlöst till jättarna därnere…
de som aldrig nåtts av en solstråle
eller en smekning
eller tanken på en smekning
då
sliter de av mig huvudet
äter mig medan ben och armar sprattlar
dricker mitt blod som det lenaste vin

V
Ofelia, Ofelia -
Lämna mig inte ensam
I dödens värme vill jag vara där du är, endast där.
Omfamnande dig, älskade, min hand i din lena, fina, så mjuka

Tag mig till din äkta make!
Om ej annat så i trots – i uppror!
Mot allt, ALLT! - som är orätt i universum

Jag lovordar min egen förfäran inför det oundvikliga
därför att denna skräck – som kanske blott är förundran –
är oförfalskad – ren.

Min förhoppning, till vilken jag sätter min fulla tillit,
Gud inräknad – ja, Gud inräknad
är att jag kan bli lika ren som du – Ofelia.

Vår renhet upplöser så våra tvåskilda jag
och vi blir äntligen till -
inför varandras kanske förvånade blickar.

--
Gunnar Martin Aronsson