Solen hänger som ett bränt mynt över tallarna, en blind gud av mässing och flugor.
Världen är skrotad längs dikena, rostiga chassin och blekta ben av boskap, och i din strupe smakar dammet som krossat tegel.
Ovanför dig är himlen ett lila sår utan stjärnor, och i fjärran mullrar åskan utan att ge något regn, bara ett torrt muller som vibrerar djupt i ditt bröst.
Hjärtat slår i takt med nattens tunga, tröga puls, en sliten motor som vägrar att ge upp mitt i vildmarken.
Det hängde ett löfte i korsningen igår, men det flöt bort med det bruna flodvattnet och lämnade inget annat än lera och brutna strängar.
Fickorna är fulla av ingenting, skosulorna tunna som bibelblad.
Men jorden bryr sig inte om dina sorger.
Den bara ligger där, karg och vidsträckt och väntar på att din häl ska nöta dess rygg.
Du torkar blodet från knogarna mot byxbenet, en skugga bland skuggor under den bleka himlen.
Låt hunden skälla i mörkret, låt spriten bränna hål i magen.
Du spottar ut det bittra salivet, rätar på en rygg som formats av tunga lyft, och sätter ner foten i det vita pulvret igen.
Vägen sträcker sig mot en horisont av aska.
Du går för att stanna är att dö, och fötterna kan rytmen till den här sången nu.