Skavfötters
Jag fortsätter min vandring mot intet
Som ett löv i vinden virvlar jag i livets atmosvär
Vintern och den femte årstiden är målet
Vägen dit är obestämd och ensam
Älskling, hur kunde vi hamna skavfötters såhär
Jag står med svärdet högt
Men mina öppna sår är blottade
för dem
Passionen rinner genom hela mitt väsen
Jag skrattar högst, och sörjer hårdast
Men är det någon där som ser
Är det någon där som lyssnar
Ödets händer håller mina andetag under vattnet
Jag kan aldrig bli flickan med de oskyldiga vita porslinhänder, älskling
Ty mina är dränkta i blod i deras ögon
Älskling, jag kan aldrig bli flickan som fnittrar med servetten om munnen
Och prydligt håller benen i kors
Jag är inte prinsessan i sitt slott i väntan
på att prinsen ska dra svärd mot draken
Ty jag är krigaren själv
Krigaren med det trasiga svärdet
och den tomma myntbössan
Än finns mitt skal trots alla krig
Än kippar jag efter andan
I en inbilsk sekund såg jag gestalten av dig
vid min sida I trygghet, ur mörkret
Men att vi vandrat på var sin sida
om linjen mellan ljus och mörker
blev jag varse om för en tusendels sekund sedan
Ödets nycker är inget vi kan anklaga varandra för, älskling
Eller ge luft åt de som med sina krokiga fingrar pekar
Sanningen är att vi har varit skavfötters hela vägen
Och hur kunde jag nånsin tro annat när jag varit skavfötters
med resten av världen från det första andetaget
Livet
Liv
vi
Texten är utskriven från Poeter.se
Författaren Jtb med Poeter.se id #235540 innehar upphovsrätten