Hon Ler (I)
Dagarna tycks öka
inandningen av hennes damm
ju nyare sekunder passerar
under mina fötter
Jag sålde min sorg för ett trasigt leende
Nedlåtande log jag åt den spruckna spegeln
som jag förnekat och gömt
Genom fåfängans vandring
stoltserade jag, ovetande
om att hon vid varje steg
smög närmare
från varje hörn
av mitt väsen
Andetagen gled ur mina lungor sedan tusen år
Kvar fanns blott
förnekelsens beska smak
av tjära
Medan hon obemärkt
krigade mot min grönska
och segrade vid varje slag
Ty hon spårar mig vart jag än går
då andetagen metodiskt lämnar spår
utanför mina lungor
De var ju i pakt med döden
Hon vandrar med eleganta steg
Iklädd sin svarta klänning
som hon så gudomligt bär
Och hon står bakom varje dörr
Tveklös om sitt mål
ler hon belåtet
Skamlöst
Otillåtet blundar jag för åsynen
Men haglet skall piska sönder
Dränka alla leenden
övergivna i mörkret
av mitt väsen
Förnekelse, en gammal vän
Jag gnisslar mina tänder och ler
motvilligt
mot min skamliga bild
Hon lägger sig vid min fot
Texten är utskriven från Poeter.se
Författaren Jtb med Poeter.se id #235540 innehar upphovsrätten