Publicerad 2026-07-28 15:57 av Jtb

Ångesten kommer och går. Ibland är vi vänner, ibland låtsas jag att hon inte är där. Igår blev jag triggad av ett janusansikte.


Hon Ler (I)

Dagarna tycks öka
inandningen av hennes damm
ju nyare sekunder passerar
under mina fötter

Jag sålde min sorg för ett trasigt leende
Nedlåtande log jag åt den spruckna spegeln
som jag förnekat och gömt

Genom fåfängans vandring
stoltserade jag, ovetande
om att hon vid varje steg
smög närmare
från varje hörn
av mitt väsen

Andetagen gled ur mina lungor sedan tusen år

Kvar fanns blott
förnekelsens beska smak
av tjära
Medan hon obemärkt
krigade mot min grönska
och segrade vid varje slag

Ty hon spårar mig vart jag än går
då andetagen metodiskt lämnar spår
utanför mina lungor
De var ju i pakt med döden

Hon vandrar med eleganta steg
Iklädd sin svarta klänning
som hon så gudomligt bär

Och hon står bakom varje dörr
Tveklös om sitt mål
ler hon belåtet
Skamlöst

Otillåtet blundar jag för åsynen

Men haglet skall piska sönder
Dränka alla leenden
övergivna i mörkret
av mitt väsen

Förnekelse, en gammal vän

Jag gnisslar mina tänder och ler
motvilligt
mot min skamliga bild

Hon lägger sig vid min fot






Texten är utskriven från Poeter.se
Författaren Jtb med Poeter.se id #235540 innehar upphovsrätten