Sprickan
I det öppna såret i avgrundens häl
Däri finns en hemlig spricka
Som de flesta kan se
Men dörren hålls låst
Dit brukar jag krypa
In, Bakom murarna av min stad
Finns den, Gömd
Nästintill glömd, osynlig
för det blotta ögat
Där gömmer jag svarta pärlor
Som bara syns när mörkret faller
Och där är mitt jag
För ja,
det är jag som är baksidan av månen
Hon som döljer sina ärr
Och febrilt försöker spegla sig
I solens glittrande sken
för att från luft
och brinnande eldar skapa
rikedomar och enhörningar
Som försvinner in i intet
När jag vaknar
ur min rusiga skönhetssömn
Jag är askan i dina skrik
De som aldrig lämnar dina läppar
Och ekar in i evighetens gap
Ångesten i ditt sinnes korridorer
Minnena bakom dina trasiga leenden
Är jag
Ensamheten som ekar,
bland de gömda minnen
då du i rum fyllda med liv
sökt annat än leenden
i tomma anleten
som sökt det samma hos dig
Men bakom varje samtal och skratt
bara funnit smärta och sorg
I det där öppna såret vid avgrundens häl
Däri den där hemliga sprickan
där möts vi i tanken
Där ser jag dig
i din sanna uppenbarelse
när våra blickar möts
då jag sitter på min parkbänk
Texten är utskriven från Poeter.se
Författaren Jtb med Poeter.se id #235540 innehar upphovsrätten