Hela natten hade de förgäves sökt
Att locka ett surmulet öga,
(Och tryckt sig mot den svarta rutan,
Deras himmels glans).
Sommarmånen blåste högt,
Och det stjärnklara och molniga tåget
Hade passerat dem glittrande.
Och de hörde ton efter ton
Av den svala nattklockan ringa
Med viljan, som ensam virvlade omkring,
Och synen, fäst dyster som gråsten
Mot vad hjärtat kunde ge.
Fram tills nu nöter natten oss,
Vårt tak i skyn tycks luta sig något snett,
Och kranar och hjul börjar ljuda;
Och från det förflutnas morgonrop
Tittar ett ensamt och orubbligt öga
Tyst och stilla in.