FÖRNEKELSEN
Och Lustgården stod öppen för vår rena passion
Och frukten lurade, viskade, ropade mitt namn
i viskningar omslutna av vinden
när tristessen nådde vår lya
Det var då syndafallet greppade om min hand
Och ledde bort mig till syndarnas paradis
Du såg mig naken och nedblodad
Och vi föll
I syndens dimman fördröjde jag mig
Som i ett eget gisslartåg...
En mördare som flyr sin brottsplats
Ord som rotar smärta och mörker
En expanderande svart fläck
i en klarblå himmel
Förnekelsen
Det ljuvas förintelse
Det oändliga samtalets återvändsgränd
Det var då min krona blev stulen
Min prins vilseledd i dimman
Börtförd. Börtrövad. Förgiftad
Mot mig
En psykotisk förvirring
Och han skjuter mig
i sitt förvridna tillstånd
Fördolda skuggor i sinnet
Rädda för dagens ljus
De mörka
ondsinta
Radas upp för mina ögon
Och jag blundar
Hans många jag hånar
Skriker
gråter
hotar
förnekar
Anklagar
De står kvar
då jag åter tvingas se
Förlåtelsen befriar synden...
En beröring väcker
En smekning enar
Knyter, återbinder
En splittrad värld
en vacker fasad
Ett ord läker pestens bölder
Ett andetag från minnet
Öppna förgreningar till helvetet
Texten är utskriven från Poeter.se
Författaren Jtb med Poeter.se id #235540 innehar upphovsrätten