När vi strax ska sova;
Anna i Västra sovrummet, jag i Östra –
dråsar ett våldsamt regn fram ur skogen
och förvandlar taket
till det enda instrument natten tarvar,
amplifierat av miljarder små kristallkulor
som talar det absoluta nuets
hårda språk

Vi springer ut bakom huset;
Anna i en hastig morgonrock;
jag i det jag burit hela dagen,
ännu ej urstigen,
och drar ett extra presenningstak
över vaktlarna, som blir rädda
när de inte ser bra,
nu när det blir mörkt igen, på natten,
men som lugnar sig
när vi talar stadigt till dem
i röster de känner –

och vi är som dem, som vaktlarna,
och låter lugna oss,
fast vi kanske inte borde