Känslan som att vara 5 år gammal och det är klockan 16.30 på daghemmet. Mamma och pappa som aldrig syns till för de är båda döda. De begick självmord. Dagisfröknarna som föser ut en i det råkalla decembermörkret och säger att nu måste du allt klara dig själv och sluta självömka. Julafton är inställd i år och alla barn ska skickas till korrigerings- och straffläger på Svalbard. Man går mot de kära hemtrakterna och ringer på där man bor men det är en annan väldigt ilsken familj som bor där nu med väldigt aggressiva hundar och pappan som är hög på sobril, vodka och LSD kastar en hink kallt vatten över en och medan han hånskrattar väldigt hotfullt. Känslan som att vara 5 år gammal och det finns ingen vuxen person att vända sig till. Man promenerar till de stackars fördömda källarbarnen och sniffar thinner och kontaktlim under kvällen med Led Zeppelin på högsta volym. Det är torsdagen den 3 december 1970 och livet känns som en surrealistisk väldigt plågsam tortyr. Man sover på cementgolvet ensam och det är ingen som saknar eller längtar efter en. Dagen efter blir man uppslukad av och går vilse i den oändliga svarta skogens labyrinter. Där går man tröstlös och förtvivlad i många katastrofala decennier, sköter olika slags totalradikalförnedrande beredskapsarbeten, har flickvänner som bara hatar en till slut och inte orkar höra på ens malande livsberättelse om ens förskräckliga chocktrauman, psykoser, och demonerna som ständigt har en sitt våld. Man sitter på konditori ensam och läser Dostojevskij. Man går ensam och tittar på fotboll. Man är definitivt och absolut ensam för man har gått vilse i den oändliga svarta skogens hopplösa labyrinter inne i sitt eget huvud. Ens kristna högmodiga psykoterapeut som fått spader och inte fattar att man är en utpräglad konstnär, poet, och undantagsmänniska som inte spelar med de oskrivna normala spelreglerna i det sjuka och galna samhället. När man promenerar hem ännu mer förvirrad, förvirrad och villrådig längs Svartån är det några A-lagare som kastar en i vattnet och snor ens sista pengar. Folk som går förbi och skrattar åt och kastar sten på en. I ren panik och ett brinnande hat skaffar man två dunkar bensin och eldar upp stugan i Örnsro som man bor i. Under domstolen som är fullsatt hånskrattar hela salen åt en och straffet blir det demoniska Växjö rättspsyk med 20 milligram zyprexa antipsykotiskt som man sannerligen blir riktigt sjuk av. Personalen som oavbrutet skriker åt en och hånskrattar. Man kommer mot alla odds utvefter två år och då eldar man upp hela Region Kronobergs kansli. Man stjäl en bil och söker upp de fördömda stackars källarbarnen som nu är i 30-årsåldern och sitter och sniffar lustgas och tar treo comp nedsköljt med billigt rödvin. Ur stereon dånar Ministry. Vart tog hela min barndomsfamilj vägen undrar man och varför blev hela mitt liv milt uttryckt så fruktansvärt urballat? Örebros samlade frikyrkor bussar den ökänt fruktade Nationella Insatsstyrkan på mig med den tvålfagra Justitieminister Gunnar Strömmer i spetsen. Jag vaknar upp på den psykiatriska Avdelning 2 psykotisk och en livs levande negerdoktor står och stirrar på mig arrogant, hånfullt, och nedlåtande. Han hotar mig med pistol och ryter åt mig att genast försvinna från kliniken. Jag passar på att elda upp några längor radhus på väster men bultar på dörrar
så att inte några hyresgäster ska komma till skada. Det ska vara härligt att vara en god och frisk mordbrännare. Det är underbart att vara hatad och avskydd. Hellre det än att bli bemött med likgiltighet och att känslan av att vara 5 år gammal oälskad och bortglömd. Vem skulle inte vilja ligga i Ebba Busch famn när ens verklighetsanknytning har klingat av och ens mamma och pappa har begått självmord och julen är inställd och man dessutom är hemlös samt beroende av treo comp? Vad många fina sjöar det finns i vårt älskade och respekterade Sverige. På 1 maj så går jag ensam med en megafon och ett plakat: Hjälp för Guds skull de allra fattigaste i landet!! Sossarna med den snygga Magdalena Andersson i spetsen skriker åt mig att jag ska hålla käften och kastar sten på mig följt av hånskratt. Vänsterpartiets alltid så trevliga funktionärer slänger mig i Svartån från Storbron och sen blir jag arresterad av två poliser som siktar på mig med varsitt härligt maskingevär. Tak över huvuder i alla fall tänker jag i arresten. Personalen gosar med mig som att jag var en liten pojke och jag får en stor påse med smågodis samt så läser en snäll vakt en underbar godnattsaga för mig. Nästa morgon väcks jag av en hink kallt vatten över mig precis som min kära mamma brukade göra och jag inser hur varmt älskad jag är. Det är Tidöpartierna som har ringt och beordrat personalen att ta i riktigt på skarpen och med hårdhandskarna. Vistelsen på häktet är ljuvlig. Jag lever precis som en helgonförklarad munk och prisar Gud för detta fantastiska privilegium på ett gratis lyxhotell av högsta rang.