TV- och mobiltelefonmissbruk, spelberoende, mat- shopping- och alkoholmissbruk, plus den förödande egoismens JAG! JAG!! JAG!!! Klasskillnader och ett själsligt befriande våld, vandalism, skadegörelse, och att njuta av att skräpa ned i naturen, cancerogent demoniska attityder, och dödens kärleksfulla underbara privilegium. Minibussen passerar efter 6 mil Laxå på väg mot min underbart intressanta rättspsykiatriska undersökningen i Göteborg. Jag vet fortfarande inte vad jag har begått för brott. På radion spelas en kräkframkallande dansbandsmusuk. De tre vakternas typiskt svenska lagoma själsfrånvaro. En stark känsla av att djävulen är högst påtagligt närvarande.
I Göteborg blir jag mottagen av en helt självklar vänlighet. Den väldigt goa manliga personalens mjukmachokaraktär och kvinnornas alldeles uppseendeväckande positivism. En manlig medfånge som med ett blixtrande hat spottar på golvet i matsalen när vi andra sitter och försöker att njuta av de inplastade mackorna. Här ska jag säkert kunna trivas. Den härliga August Strindberg som ligger på min säng uppmuntrande säger att jag måste skriva mig ur den akut prekära situationen och skapa mig en annan alternativ verklighet som inte är så fasansfullt mardrömslik. Vi dansar en böljande smäktande tango och allting känns genast mycket bättre. De kvinnliga doktorerna som ska bedöma min psykiska status visar mig hövlighet och respekt. De frågar ut mig om mordbranden men jag vet inte vad de talar om. Det kunde ha gått riktigt illa och vår samlade bedömning är att du lider av bipolär sjukdom, gränspsykos/psykos och vanföreställningar, samt autism och social fobi. Bruce Willis står bredvid och lägger en empatisk hand på min axel. En ung man som definitivt lider av en extrem bipolär mani kan inte vara still, hoppar upp och slår på lamporna i korridoren så att personalen inte kan tygla sin ilska. Det är synd om människorna viskar August. Ja det är det tänker jag och lägger mig i sängen och ber en Fader vår. Är hela min livshistoria endast en fantasifull vanföreställning? En medelålders man som oavbrutet bedyrar sin oskuld. En äldre man som uppjagat tröstar sig med några sorts karameller och ett outhärdligt bisarrt soundtrack ur högtalarna: Oh Im so happy! Är det dröm eller verklighet? Jag ska efter ett par veckor slussas vidare till Örebro rättspsyk. Rättspsyk, det är ju bara för de verkligt galna människorna. Jag känner mig helt frisk och komplett vid mina sinnens fulla bruk. Ska ju upp i final i Wimbledon imorgon mot Björn Borg. Ring kungen för han vet att jag absolut
är oskyldig som ett lamm. Doktorerna som sätter in medicin eftersom jag börjar gå in i ett psykotiskt skov plus en allt värre depression. Jag ligger och gråter i fosterställning på golvet i TV-rummet och suger på tummen som jag gjorde som barn. Två exakta kopior av Karin Boye står bredvid mig och frågar synkat: Vill du komma ut och leka med oss Johannes? Och så skrattar de. Det blir ilfärd mot Rättspsykiatriska Sjukhuset i Örebro. Vakterna i bilen ser alldeles skärrade ut. Det ösregnar en torsdag i början av oktober. På radion Dancing Queen med ABBA.