Kap 27

Flygningen skulle ta nästan fem timmar. Ensamheten tog struptag på honom. Eldas ryggtavla förföljde honom varje sekund. Hon hade helt kallt bara promenerat ut ur hans liv. Så fort han spänt fast säkerhetsbältet tog han fram laptopen. Han var tvungen att fly bort från sin ångest. Gud var ju fortfarande tyst. Där fanns ingen tröst att få.

”BOKEN” Kap 16

Det knackade på dörren. David var ensam hemma, så han gick och öppnade. Utanför stod en kille i hans egen ålder, en kille han lagt märke till på ungdomssamlingen. Han var lång och mörk och såg påfallande bra ut. 

-Hej, jag heter Bertil, vi sågs häromkvällen. På ungdomssamlingen. Kan jag komma in?
-Javisst, kom in bara, jag sitter och skriver brev till min tjej i Storköping. Jag skriver faktiskt ett brev till henne varje dag. Sätt dig i soffan. I mitt rum får vi inte plats två personer.
-Så ni är ihop, vad heter hon?
-Ja, sen mer än två år. Inger. Det är inte kul att vara så långt bort från henne. Men hon har släktingar här i trakterna, hennes mamma är från Norrland. Kanske kommer hon upp till Lucia, det är så vi har snackat i alla fall och du då, har du nån tjej?
-Nja, jag vet inte, du såg nog Lena häromkvällen, vi ses en hel del, men tillsammans, nej det kan man nog inte säga … Det är ganska rörigt i hennes familj, hon får ta en hel del ansvar där, är nästan aldrig ledig … men du, du har sällskap alltså, men visst gick du undan med Sara på ungdomssamlingen, berättar du det för din tjej, inte för att jag vet vad du och Sara gjorde, men hon är inte blyg om man säger så, det vet jag …
-Ha, ha, nej det skulle jag aldrig berätta! Jaha, Sara alltså, vart tog hon vägen, vet du det?
-Det är typiskt henne skulle jag säga, hon vill vara lite mystisk, hon drog iväg med mig en gång, men det blev inte mycket, hon ville bara fresta eller vad man ska säga, hon verkar gilla att hålla en på halster liksom …
-Ja, nej vi gjorde knappt nåt heller, men nu snackar vi inte mer om tjejerna va, pluggar du eller …?
-Ja, jag går första året på gymnasiet. Jag ska bli ingenjör har jag tänkt. Gillar matte och sånt. Vi har en otroligt bra mattelärare. Han är pianist också, vansinnigt bra, spelar jazz mest, lägg namnet Berndt Egerblad på minnet, han kommer att bli känd, lyssnar du på jazz?
-Nä, det vet jag inte mycket om, jag lyssnar mest på hornmusik, på Arméns bästa musikkårer, Londons Staff Band och så. Jag har ett par LP, du kan få lyssna.
-Ah … jag föredrar jazz, du får ursäkta, och det är egentligen därför jag är här. Jag hade tänkt fråga dig om du vill följa med till Statt på fredag kväll. Det är Dompan och Bengt Hallberg och deras orkester. Man måste boka plats i förväg.
-Öh, Statt, du menar Stadshotellet?

Bertil nickade.

-Men det är väl jättedyrt?
-Inte så dyrt och jag vill bjuda dig första gången. Du kommer garanterat att vilja gå dit igen. Jag har inte haft någon särskild att gå med förut. Tror att du och jag … alltså, jag kände direkt jag såg dig att vi kunde bli kompisar, du är väl inte så där jättereligiös eller hur, du verkar lite annorlunda om man säger så. Pluggar du också eller …?
-Nä, jag är trött på det där. Tog realen i höstas. Kanske längre fram … jag har fått jobb på ett arkitektkontor. På andra sidan älven. Bygger modeller. Det är bra betalt, men jag har inte fått min första lön än, det är helt nytt.
-Bra, bra och du betalar väl inget hemma, eller? Du vet, jag har tagit studielån, men betalar inte heller något hemma. Det blir en hel del pengar att ha kul för. Jag älskar mode, köper kläder varje månad. Och drinkarna på Statt är ju inte gratis helt.

-Drinkarna?
-Ja, alltså, man måste beställa in nåt. Men man kan sitta med samma drink hela tiden. Jag brukar ta en Whisky Sour eller en Pina Colada. Men det finns en massa goda grejer. En drink blir man inte full på om det är det du är rädd för. Eller håller du hårt på reglerna, jag menar, du har väl skrivit under på att aldrig använda alkohol kanske …?
-Mm, varför inte. Reglerna? Det är inte många som bryr sig om det där. Jag hade en kompis i Storköping som hängde på Prisma hela tiden. Musikant i musikkåren. Jag var aldrig där, men han pratade mycket om musiken och så … och dans och sånt … på fredag? Men vad ska man ha på sig? Jag har ingen kostym eller så …
-Har du någon snygg blazer och någon slips som passar till?
-Nä, jag har mest skjorta och kofta och ja, vanliga byxor …
-Då gör vi så här, om du vill. Vi går till min favoritekipering i morgon när du slutat jobbet. Du behöver en snygg, vit skjorta med modernt snitt, jag menar hög krage och dubbla manschetter, Eaton är bäst, ett par svarta byxor, en grå blazer, helst Tiger, och en klatschig slips. Och woolsey strumpor. Du kan få låna manschettknappar av mig, jag har flera par. Jag lägger ut så betalar du mig när du kan. Dom kläderna kan du alltid använda när vi går ut, så länge, variera med en ny slips bara och sen behöver du en rock, men inte än, det är fortfarande varmt på kvällarna. Jag kan se dig i en krämfärgad trenchcoat … 

De pratade på länge och väl. Bertil var något helt nytt. David hade aldrig träffat en kille som han. Hur skulle man beskriva honom? Säker, världsvan, stil och etikett, kulturell och belevad … bara hans hår. Tjockt, mörkt, ganska lockigt. Det var klippt i en modern frisyr. Han såg ut som en sån där modell man bara ser i reklamen. Han hade svarta, blanka läderskor, säkert italienska, det såg man på modellen. Han pratade om ett kafé på Domus som var något David måste se. Där kunde man fika ganska billigt och kolla in dom snyggaste tjejerna i stan. Det var innestället för de flesta i deras ålder. 

-Alltså dina skor, jag har inget som är i närheten av det det där, jag går mest i jumpadojor … fast jag har ett par ganska nya mockaskor, bruna … går det till svarta byxor …?
-Hur ser dom ut?

David hämtade skorna från sitt rum.

-Men du, dom där är ju jättesnygga! Du kan ha dom till svarta byxor, absolut, jättesnygga! Men vänta, en ljusbrun manchesterblazer, det skulle bli perfekt, jag har sett en som jag faktiskt var sugen på själv, den ska du ta David!
-Skönt, men du, hur hamnade du på Frälsis, är dina föräldrar med?
-Nej, inte alls, dom är inte aktiva kristna, men dom har inget emot att jag går på ungdomsmötena, tvärt om. Det var dom som tog mig till söndagsskolan när jag var liten. Ja, och sen har jag blivit kvar, alltså jag går på ungdomssamlingarna. Det är inte alltid som det var sist, det är en hel del intressanta samtal och diskussioner om tro och så. Jag är troende, absolut, men inte extrem om du förstår, jag skulle aldrig bli soldat med uniform och så, det skulle kännas jättekonstigt. Jag gillar Armén ändå, men lite på håll, förstår du?
-På sätt och vis. Jag är ju uppvuxen med det hela, men jag gillar egentligen inte Armén alls. Det är för pinsamt. Och samtidigt är jag ju en del av det här. Jag kommer säkert att vara med på plattformen här i mötena, så har det alltid varit. Jag sjunger solo och så. Nyligen fick jag en sångbok av pappa, Einar Ekbergs amerikarepertoar. Vi tränar mycket på dom sångerna. Mamma är jättebra på piano, alltså hon måste ha noter, men hon tar det mesta … Jag funderar på att ta sånglektioner, av någon utanför Armén kanske, nån som kan hjälpa en med tekniken och så … jag gillar verkligen att sjunga, men på torget eller visa sig på stan i uniform, nej, det känns inte bra, det är inte jag ändå vet du, jag kan inte förklara, jag känner ofta att jag vill gå min egen väg … jag ber nästan aldrig, men jag kan massor om Bibeln, jag skulle kunna vara söndagsskollärare utan vidare, jag har hört alla berättelserna tusentals gånger …

De pratade i timmar om allt möjligt, men mest musik och kläder, saker som delvis var helt nya för David. Det fanns något i det här som kändes riktigt, riktigt bra. Han hade länge funderat över vem han egentligen var. Det mesta hade hittills varit spelat, inte hans riktiga jag. Och vem var han egentligen? Han hade alltid kämpat hårt för att kompensera allt möjligt, Frälsis och hela den grejen och att han var liten till växten och inte jättebra på idrott, även om det var kul med fotboll och så, någon stjärna skulle han aldrig bli … och Inger, hur skulle det bli med det, vad såg hon egentligen i honom, hon skulle ju så klart tröttna på avståndet och att han var som han var … han behövde en ny stil, en egen identitet, något att se fram emot, erfarenhet av den värld som hittills mest varit stängd för honom … Bertil, han hade en egen identitet, visste tydligt vad han var intresserad av, verkade inte skämmas för något, han var bara sig själv …

Efter några månader i modellverkstaden, där David trivdes alldeles förträffligt, hände något helt oväntat, något som på ett ganska avgörande sätt kom att bestämma mycket av framtiden. Direktör Bergqvist kom på besök. Det var inte ofta någon kom ner i källarverkstaden och företagets VD hade då absolut inte visat sig där sedan David anställdes. Bergqvist gick sakta runt och tittade på de halvfärdiga arbetena. 

-Melker här säger att du har fallenhet för jobbet och det kan jag ju se med egna ögon. Efter så kort tid är det rätt otroligt egentligen, det du har åstadkommit här. Vi har pratat lite och jag har en fråga. Skulle du vilja prova på att rita? Det finns ett ledigt ritbord i annexet. I Arnes rum. Han är konstruktör som du kanske vet. En erfaren kille. Han skulle gärna vilja visa dig hur man arbetar. Det här kan vara rätt för dig. Utan en gymnasieutbildning har du ganska få val i livet. Du bör absolut studera vidare. Kanske är det tekniker du ska bli, byggnadsingenjör kan vara din framtid. Vad säger du, vill du prova på?

David var totalt oförberedd på frågan. Han hade noll erfarenhet av att rita hus. Han gillade ju att teckna, mest boxare, hästar och vildavästernmotiv, men det här var ju något helt annat. Ritningarna de använde, som förlaga när de byggde modellerna, såg ut som konstverk. Ganska komplicerade …

-Men tror ni verkligen att jag … det verkar svårt … och vi har mycket att göra här också …
-Det löser sig här, några dagar kan Melker vara utan dig. Det behövs bara en vecka eller så för oss att se om du har vad som behövs för att utbilda dig till ritare. Se det som en chans. Vi tror i alla fall att du har talang …
-Ja, men i så fall kan jag väl prova …
-Bra, då följer du med mig nu på momangen så går vi över till annexet. Arne väntar på dig.

Arne var väl i trettioårsåldern. En trygg kille i brun kofta. Han rökte pipa. David tittade på ritningen han höll på med och tänkte, att det där skulle han aldrig i livet kunna få till. Vid sidan av ritningen låg ett anteckningsblock med beräkningar som Arne gjort. David hatade matte. Det var ett ämne han aldrig förstått. Som ett hemligt språk. Stängt och mystiskt. Alla andra ämnen hade han haft ganska lätt för genom hela skoltiden, ja förutom kemi och fysik, men matte, det såg han som en för alltid stängd värld. Han kom att tänka på en fråga han stött på i något sammanhang, ”har vi människor uppfunnit matematiken, eller har vi upptäckt den och upptäcker den alltjämt en bit i taget?” 

Resten av dagen berättade Arne om allt som hade med ritning att göra. Den långa linjalen, vinkelhakarna, pennorna med olika blyertshårdhet, gradskiva och passare, pennvässare och borste … suddskivan eller vad han sa att den där manicken hette … det var mycket att ta in. 

Efter fikat sa Arne,

-Nu ska du få rita David. Titta här. Det här är en planritning som chefsarkitekten här just har färdigställt. En kopia. Vi fäster den på ditt ritbord och lägger ett ritpapper över. Så där. Jag vill att du kopierar av hans ritning. Resultatet kommer att visa rätt tydligt om du har talang. Jag kommer och tittar om en stund hur du jobbar … du får fråga hur mycket du vill … jag föreslår att du börjar uppifrån och från vänster, så undviker du att dra omkring blyerts över hela ritningen. Tänk på hur du trycker. Var mjuk men samtidigt bestämd. Rulla pennan mellan fingrarna när du drar ett streck, så som jag har visat dig. Om du måste sudda, ska du alltid använda suddplåten, glöm inte det.

David tittade på ritningen. Han stötte genast på ett problem. Kände sig osäker. Arkitekten hade ett mycket personligt sätt att rita. Ritningen såg inte ut som någon han sett tidigare. Alla streck var överdrivet långa. Där två streck möttes i nittio grader, hade han dragit strecken gott och väl flera millimeter förbi hörnet. Och inte bara det, strecken dog liksom ut, de hade inte en distinkt avslutning. Det krävdes säkert lång vana och ett speciellt handlag för att lyfta pennan på ett sätt som fick fram den speciella karaktären. Ska man vara ärlig så såg det lite slarvigt ut, men arkitekter är ju konstnärer, så tydligen finns det utrymme för ett personligt avtryck … han bestämde sig för att verkligen kopiera, att i allt återskapa originalet. Utan att fråga Arne satte han igång. Han jobbade metodiskt, delade i tanken in ritningen i sex olika sektioner. I varje sektion drog han först alla vertikala linjer, därefter i samma ordning de horisontella. Han använde blyerts med beteckningen H. När alla linjer var dragna, bytte han till ett blyerts med beteckningen HB. Med den, lite mjukare pennan, drog han en gång till alla linjer som på originalet var lite kraftigare. Slutligen drog han de kraftigaste linjerna med blyerts B. 

-Jag tror att jag är klar.
-Är du klar, det har ju bara gått en timme, det kan du väl inte vara?

Arne kom över och tittade. Han sa inget, tog bara bort kopian under Davids ritning och studerade ritningen igen. Så tog han den och gick in till arkitekten i rummet intill, han som ritat originalet.

Efter en stund kom han tillbaka med arkitekten i släptåg. 

-Hör du, David, var det så, Arne här påstod att det var mitt original och jag tog ritningen för att lägga den i mitt ritningsskåp. Då sa han åt mig att titta på signaturen. DB, det är inte min signatur. Din rackare, du skulle kopiera min ritning, inte mitt sätt att rita! Men jag måste skratta. Jag blev totalt lurad. Såg ingen skillnad. Jag tror bestämt att du har talang gosse. Men vi får se. Nästa prov blir betydligt svårare. Du ska följa med mig och Arne i morgon till ett äldre hus några mil norrut, en skola som vi fått i uppdrag att modernisera. Det finns inga pålitliga ritningar. Det har byggts till i omgångar och byggts om utan att knappt något dokumenterats. Vi ska mäta upp de delar som inte finns på några ritningar, invändigt och utvändigt. Det kommer att ta hela dagen och sedan flera dagar för dig att rita upp alla planer och fasader efter de ritningar som finns och framför allt efter våra gemensamma skisser och anteckningar.

David blev kvar vid ritbordet. Han fullkomligt älskade det. Efter några månader hade han titulerats ritare på byrån. Det märktes också i lönekuvertet att han stigit i graderna. Han kunde kosta på sig att leva det ”lyxliv” som Bertil fått honom att drömma om. De två syntes allt oftare på stan och utmärkte sig genom sin stil. Alltid flott klädda blev de stamgäster på Statt och så gott som varje lördag eftermiddag satt de vid sitt favoritbord på Domuskaféet och pratade i timmar. En klasskompis till Bertil var ofta med. Ödlan var ett geni. Man kunde fråga honom om vad som helst. Han verkade veta allt. Han förklarade svåra samband och knepiga problem på ett otroligt pedagogiskt och självklart sätt. Det kunde gälla så vitt skilda områden som politik och lyrik. Otrolig kille. Precis som David och Bertil klädde han sig medvetet. Han hade en alldeles egen stil. Nästan alltid kavaj och polotröja. Han var mörkhårig och hade glasögon av en modell som fick en att tänka ”bokmal”. Politiskt stod han tydligt på högersidan. David visste att hans egna föräldrar var socialdemokrater. Inte för att det talades politik i hemmet, men om den saken rådde ändå inget tvivel. Evald förklarade vid något tillfälle att han skulle vara partiet trogen så länge han levde. Alla musikanter i musikkåren i Norrviken var socialdemokrater hävdade han, alla utom en som var liberal. ”Vi har socialdemokraterna att tacka för vårt välstånd”, sa han vid ett tillfälle, ”de höll oss utanför kriget och såg till att satsa på industrin och på att alla skulle ha ett jobb att gå till.” David hade säkert blivit socialdemokrat han också om det inte varit för Ödlan. Under de långa samtalen på Domus la Ödlan ut texten om farorna med socialismen. 

-Den är i grunden inte demokratisk David. Den syftar i längden till att ta ifrån den enskilde rätten att välja. I motsats till kommunismen förespråkar den inte väpnad revolution, men målen är desamma. Socialismen vill förändra samhället långsamt. Genom populära reformer vill man invagga befolkningen i en trygghet, där medborgarna mer och mer ska vänjas att låta sig ledas. Målet är att varenda väljare ska lägga sin röst på dom av gammal vana. Intet ont anande ska väljarna ge dom mandat att omstörta hela vår tillvaro. Kristendomen till exempel. Din hemmaplan David. Visst, jag vet att du är kritisk till många saker som du ser som extrema, men vårt gemensamma kulturarv David, det vi hållit kärt i tusen år, det som format våra värderingar, det som hållit oss samman i en homogen livsåskådning, allt det där vill socialdemokraterna ta ifrån oss! Dom säger det naturligtvis inte rakt ut, men du ska veta att deras ideologi är gudsfientlig. Dom kommer att ta bort statskyrkan. Du ska få se. Dom kommer att steg för steg underminera den grund som vårt samhälle vilat på i många generationer.
-Farsan säger att sossarna är de enda som han kan tänka sig att rösta på …
-Det förvånar mig inte. Det är som den berömda grodan som kokas så sakta att den inte märker att den är på väg mot en säker död. Det kommer en dag David, då till och med dom mest övertygade kommer att få upp ögonen. Hoppas verkligen att det inte är för sent då. På några få årtionden kan man orsaka ett land så stor skada att det aldrig går att reparera. Lyckas man rasera själva grunden, faller hela huset. Det säger sig självt.

Under de långa samtalen på Domus började David se världen i ett annat ljus. Det skulle snart vara aktuellt för honom att mönstra. Han hade inte pratat med någon om det, men funderat på att vägra vapen. Av religiösa själ. Han hade hört att allt fler troende vapenvägrade. Var det inte också vad Inger egentligen tyckte? Det var ju fel att döda. Evald hade visserligen gjort militärtjänst under kriget, men skulle han göra det idag? Dom talade aldrig om det. Inte om något annat av vikt heller för den delen. Evald var helt uppe i sitt. Nu började David så sakteliga tänka om igen. Skulle han inte försvara sitt eget hem mot en inbrottstjuv eller ännu värre, en våldsverkare? Skulle han inte ta till våld om det krävdes? Ingen skulle väl tycka att det var fel? Tvärt om, heroiskt. ”Det är ju likadant med Sverige”, tänkte han, ”det är ju vårt. Vårt hem. Om nån vill ta det ifrån oss, måste vi ju försvara det. Allt annat är så klart fegt. Landsförräderi som Ödlan skulle ha sagt”. Så vad betydde egentligen budet ”du skall icke dräpa”? Gällde inte budet i alla situationer? Kunde det vara förräderi att lyda Gud? Konsekvenserna av att inte lyda ett av tio Guds bud var ju förödande. Synd var inte att leka med. Han brottades en tid med frågan, men kom så småningom fram till att Bibelns ord inte alltid var helt tillförlitliga. Man var väl skyldig sig själv en kritisk hållning även till Bibeln? Var det inte meningen att den skulle tolkas till och med? Hela Bibeln tycktes ruva på djupa hemligheter. Skuld, var det vägen till ett gott liv? Nej, skuld kunde förlama en människa till totalt självförakt. Han bestämde sig för att gå sin egen väg. Efter egen övertygelse. Det fanns situationer då det var rätt att döda. Det enda moraliska. 

Vintern blev sträng. Det var rejält kallt och det hade snöat i veckor. 

-Imorgon ska vi jobba utomhus, sa Arne, vi ska väga av ett område där det ska byggas en skola. Samhället ligger ett par mil norrut. Ta med dig matsäck, vi blir borta hela dagen. Och klä dig förståndigt, det ska bli svinkallt!

Morgonen därpå möttes de vid kontoret. Arne stirrade på Davids hatt, men sa ingenting.

Det blev en dag att minnas. Svinkallt som sagt, särskilt om öronen. ”Hur dum får man vara. Jag har väl aldrig haft hatt i hela mitt liv! Den kändes ju hur tuff som helst när jag köpte den, men idag? Så idiotiskt. Arne har skinnmössa nerdragen över öronen och här springer jag omkring i djup snö med lågskor och hatt på huvudet”. 

Medan han rörde sig halvspringande över det vida fältet med mätpinnen, försökte han klappa på öronen för att hålla igång blodcirkulationen. Arne ropade samtidigt för att guida honom till rätt mätpunkt. Väl på plats var det till att vänta en bra stund medan Arne ställde in mätinstrumentet. När värdet var avläst, tog han fram sin anteckningsbok och gjorde en notering. Sen var det dags för förflyttning igen. Samma procedur. Fy helskotta vad kallt det var! Efter ett par timmar gick de in i ett gammalt fallfärdigt hus på platsen för att äta matsäcken. Huset, som stått tomt i många år, var naturligtvis inte uppvärmt, men det var väl några grader varmare där inne än ute på öppna fältet. David tog av sig handskarna och kände på öronen. De var som svullna isbitar och utan känsel.

-Det där ser inte bra ut hördu!
-Nä, har jag förfrusit dom tror du?
-Dom är röda i alla fall, så det har du väl inte, men du skulle haft en mössa pojk.
-Jag vet, jag är en dåre, fattar inte hur jag tänkte, absolut hjärnsläpp alltså.
-Ja, inte så genomtänkt, men massera dem en stund när du ätit mackan och håll dig varm genom att röra på dig. Tyvärr måste vi bli klara med det här idag, det finns liksom ingen återvändo. Öronen är i alla fall inte vita, det är ett gott tecken. Vi har nog drygt en timmas jobb kvar, sen får du åka hem och ta dig ett varmt bad. Jag tror att det ska gå bra.

Den sista timmen var en ren pina. Skräcken för att det värsta skulle hända slet i honom, medan han pulsade fram i snön, andfådd och genomfrusen. Han såg framför sig ett liv utan öron, eller i bästa fall med proteser. De skulle väl hursomhelst ha ramlat av innan man hann avgöra om de skulle amputeras.