Grevinnans fula syster
Känner sig ofta dyster
Då hennes bo är en cell
under grevinnans slott
som för henne är ett hotell
Hennes spegelbild krossas
var gång hon ger den sin blick
Den glänser ack grå
av ondska och illasinnad limerick

Och hennes tankar penetrerar
som förruttnande stank i ens sinne
Aldrig har hon dock friskt minne
då hon glömmer vem hon är

Grevinnan förtjusas av regnets smatter
Och tycker om att smeka katter
Och kallar sig själv naturist
För systern är det dock trist
att ej i källan får bada
Då hon har en tendens att döda,
med sina händer blodröda
Strypa och slå det hon håller kär

Och blommorna så vackra
Och havet är så ljuvligt blått
Men det är något hon vill få förstått
Varför njuter ingen av dödens skri och kval
Hon säger sig ej ha något val
än att kasta sig in i plågornas melodi

Grevinnan tittar bort från sin syster
för att slippa se de brister
Hon slipper då känna sig dyster

I takt med demonstrationen för liv som
leddes av hennes vänsterhand
Ledde hon slakten med högra

Grevinnan är huvudpersonen
i kampen för djurens rätt
Systerns kamp är att söka recept
med djuren som huvudperson
i sin förtjusande bankett

Grevinnan skickar sin syster
att handla naturliga redskap per automobil
För grevinnan ser sig ha diplom i naturens rätt
Och till skillnad från systern så är hon stabil

Grevinnan ser på ljuvliga kultingen
och klappar dess fina bakdel
Samma kreatur hennes syster
hänsynslöst sedan slukar hel
Med både öron tryne och knorr

Grevinnan bjuder på pretentiös bankett
utan blodspill ren luft och massa konstlad svett
Medan fula systern slår till med förödelsefest
med slakt och förgiftande vätskor

Grevinnan sneglar svartsjukt åt systerns kavalkad
inget slår detta besinningslösa välbehag

Det är dessa små ting som skiljer de åt
Ibland undrar jag, vad och vem som faktiskt åt vad

”Syster besudlar ju gärna haven med det svarta guld
och hon äger faktisk ofantligt mycket skuld
Medan jag både är en god och vacker prinsessa
Jag förtjänar både spira och krona
som jag stolt bör få bära på min hjässa

Medan syster klär fint i trasor i sin cell
Så går det när man varken är vacker eller snäll!”

Men nu gick de i pakt och erkänner dissonans
Jag står utanför och ser hur de tar i hand
och försöker skapa en gemensam skön melodi
När jag plockar upp min spegel och ser
Ingen behöver längre alls ta parti

Ingen behöver längre
känna sig snäll eller vild
Då jag resignerar mig
och ser att det de slåss om
är inget annat än
min egna spegelbild