Jag träffade en man.
Det var Loke i människohamn.
Han sa till mig:
"Du måste passa dig."

"Du har vredgat gudarna."
"Oden har ditt namn."
"Kom så ska jag skydda dig."
"Jag ska föra dig fram."

Jag blev tagen.
Vad av detta jag tänkte.
Men där stod Loke.
I särk och bälte.

Från bältet hängde två fjädrar.
Han tog en och gav.
Jag blev till en fågel
och det bar av.

Vi flög över land och hav.
Vi korsade berg och dal.
Jag såg hela Sverige
ovanifrån den dan.

Vi steg och steg.
och där var Bifrost.
Vi landade i Asgård
och jag förvandlades åter.

Vi gick där i gudars boning.
Jag en utböling.
Loke han sa med mörk röst:
"Du ska döda Oden först!"

Jag tänkte som så.
Att det kommer aldrig att gå.
Så jag sa till honom.
"Tack för resan bortom."

"Men jag dödar ingen."
"Jag har det inte i mig."
"Jag kan slåss med mod."
"Men ett slag är inte ett mord."

"Oden är vredgad."
"Han hatar din vers."
"Han ser den som förvirden,
galen och pervers."

"Du måste döda honom
innan han dödar dig."
"Tro mig."
"Du kommer ångra dig."

Jag sa "okej, hur går det till?"
"Du ska få Gungner, det vassaste av ting"
"Det är det enda som kan döda
Allfadern den höga."

Han presenterade ett spjut.
Det var tungt som bly.
Jag tog det och vägde.
Jag frågade: "vad nu?"

"Oden kommer snart igenom den där dörren."
"Se till att sikta så han blir en död en."
Jag svarade vasst.
"Jag vet inte om jag orkar ett kast."

Loke satte handen på min arm
och han läste en ramsa så kall.
Mina armar växte
och spjutet blev lättare.

"Nu kan du döda honom som sökt döda dig."
"Jag sa okej."
Loke blev till fågel sen
och satte sig i träden.

Jag visste inte vad jag skulle göra.
Jag visste inte om jag vågade döda,
en gud så mäktig,
det hela var inte vettigt!

Jag sträckte in handen i min kappa.
Där hade jag en penna och några lappar.
Jag skrev en vers som skulle skydda mig.
Jag ska läsa den för dig:

"Jag är här av rädsla.
Jag fruktar för mitt liv.
Snälla gudar låter mig inte träffa.
Låt spjutet skickas dit."

Jag pekade mot fågeln
och kastade hårt.
Just då kom Oden
och allting var klart.

Jag träffade Loke
som föll blödande ner.
Han förlorade sin hamn
så den enögde kunde se.

Oden utbrast högt:
"Loke din tölp!"
"Har du lurat en man
med din lömska människohamn?"

Loke sa blödande:
"Hjälp, jag är rädd för ödet!"
"Jag vill inte dö."
"Jag kommer bli till hö ..."

Oden vände sig till mig.
Han frågade vad jag hette.
"Erik", svarade jag.
Han brast ut i ett leende.

"Du har gjort rätt,
på alla tänkbara sätt."
"Loke är en luring
men du verkar duglig."

"Visa mig dina verser
så ska jag finna en plats för dig."
"Du ska vara skald för enhärjarna."
"Du ska underhålla hjältarna."

Jag stannade i Asgård
och där skriver jag än.
Loke han repade sig.
Men förbannade mig.

Varje kväll skriver jag vers
och gudarna tycker de är bäst.
Jag underhåller Odens hov
och jag sjunger deras lov.

Aldrig blir jag lurad igen.
För jag kan skriva versen.
Aldrig blir jag bedragen igen.
För jag är skyddad av Oden.

I tusen år ska jag hålla hov.
I tusen år ska jag skriva så snabbt det går.
För versen jag skrev den dagen.
Räddade mig från döden.

För den var sann
och i gudarnas land
är en sann vers
det enda som kan rädda dig.

EJE