Sommargrus
lever dött
på höjden av vattnens torra tillblivelsepunkt
som är så låg
att ingen tanke når dit

I sin tanklösa iver att vara stilla
dammar de
sprider sig själva

På grund av sin blotta bestämdhet
att vara vid vattnen
gör de så
för att kunna hålla sig torra
för utan dropparna har de dropplösa
ingen identitet

De stilla näckrosorna
gav bort sin forna blomsteräng
för att hålla sig flytande

Där är de inte plockade

Det är de glada och runda gässen
som flyter ovanpå dem
som är det
enligt bordets order
och deras egen glada önskan
att bli det

Asfalten bröts
så att maskrosen skulle få liv

och Kejsaren bortom Havet
lät oss se vår ondska
så att Hans godhet skulle gripa våra själar

Vid rotfästet finns stoft
kanske från jordens utsida
sammanfogande livets planta
där den bryter fram
genom den flyktiga torrhetens fasta önskan
om att vara kvar
i döden där den föddes

Blomman som dog för sitt liv
är jordens näring och landets segerherre

Kristus som dog för sitt folk
ätare av livets bröd
som sitter vid bordet
där även de som endast sväljer sitter

Ett svanbarn bland allmänna fjäderdjur
hon är hungrande med brända fjädrar
och ett friskt litet hjärta

Ett till svanbarn
och så ett till

Av oemotståndlig nåd kallade
och förutbestämda från evig tid
till att älska vattnet
och näckrosorna
och som skakar dammet av sina fötter

Går
till sin stad.