Natalie

Vällingby. Detta fina gamla centrum. I stort sett var det bevarat sedan femtiotalet. Jag hade laddat plånboken för en stor utomhusloppis och strosade runt bland utbudet.
Plötsligt blev jag hejdad av en kvinna.
- Hej, får jag fråga dig en sak?
- Visst.
- Kan du hjälpa mig med tak över huvet?
- Vadå?
- Ja, alltså, jag menar inte att flytta hem till dig, men om du kan hjälpa mig med en slant. Jag behöver tvåhundrafemti spänn, till att tvätta mina kläder, få lite mat, lite värme...
- Men det är ju du, Natalie! jag såg på henne. Hon verkade inte direkt nedgången, men såg väldigt sliten ut. Hon drog på en kundvagn med en sopsäck i. Natalie, hemlös?
Vi hade gått lärarutbildningen tillsammans. Många år sedan nu. Jag mindes att hon brukade pendla mellan sinnestillstånden; allt mellan att ta sig an alla uppgifter genast och vilja att de skulle vara klara genast, till att vara djupt svårmodig. När hon var som mest nere, vällde hela hennes liv ur henne. Hon hade öppnat sig allra mest för mig.
Hon verkade inte glad över att se mig, snarare generad. Jag hoppade över de vanliga fraserna, ”hur är det med dig”och liknande. De kändes inte riktigt rätt där och då.
- Jaha, sa hon bara, helt tonlöst. och upprepade sin propå.
- Nja, tvåhundrafemti låter mycket, svarade jag. Så mycket kan jag inte ge dig.
Hon gav mig en hastig kram och såg bedjande på mig.
Hela situationen kändes väldigt märklig. Vi hade känt varandra väl, men nu kändes vi bara som ytliga bekanta. Jag tog fram plånboken och viftade med en hundralapp. Såvitt jag visste, kunde hon få det hon bad om hos många frivilliga organisationer, helt gratis. Gav jag henne pengar, vad skulle hon göra med dem, egentligen. Köpa droger?
Vi stod utanför konditori Pallas. Jag hade tänkt föreslå att vi skulle gå in och fika.
I stället nappade hon åt sig hundralappen, vände sig om, och småsprang i väg. Intresset för loppisen hade falnat. jag tittade runt lite, men det var det vanliga bjäfset. Nu längtade jag hem till Mia, en god middag, ett gott vin och fredagsmys.

----------

Det sista vinet var urdrucket. Jag hade helt flyktigt berättat för Mia om mitt möte med Natalie. Vi satt i soffan för lite bonusmys, tätt hopslingrade Något lite mer avancerat pockade på hos oss båda. Mia vred sig om och grenslade mig.
Mobilen plingade. Jag kvävde en mängd svordomar, funderade på om jag skulle låta den vara. Men nyfikenheten tog överhanden. Klockan var ju ändå runt elva. Vem ville söka mig vid den tiden? Mia drog sig undan med en sur min.

Kan jag komma, jag står vid bsshållplatsen i busk
jag blinkar med mobilew Natalie

Jag öppnade fönstret. Mycket riktigt blinkade det från buskaget. Många frågetecken surrade i huvudet.
Mia slöt upp intill mig.
- Vad händer?
- Messet var från Natalie. Hon vill komma in.
- Konstigt, men klart ska hon få komma in. Hon kan ju inte stå där ute och frysa!
Jag gick ut för att hämta henne. Hon stod i en märklig ställning. Framåtlutad, och med benen brett isär, knäade. Jag försökte prata med henne, men hon bara stod där. Jag tog henne under armen för att stötta henne, och för att få henne att ge upp sin märkliga ställning. Hon stötte bort mig.
- Ge fan, fräste hon. Jag kan gå själv.
Jag slog henne lite lätt på armen. Då vaknade hon till. Hon såg på mig som om jag vore en främling.
- Hur är det, frågade jag.
- Det ska du ge fan i bara fint, sluddrade hon. Bara fint, toppen faktiskt, toppen…
Hon tog några stapplande steg mot trottoaren, och ut i gatan. Där stannade hon plötsligt och återupptog sin underliga position. En elsparkcykel kom farande. Förarens blick flackade mellan mobilen han höll i höger hand och gatan framför honom. Natalie stod blick still. Hon verkade inte alls medveten om världen runt henne. I sista stund märkte cyklisten vad som höll på att ske, och väjde i sista stund. Natalie vaknade till och såg sig omkring. Jag gjorde ett nytt försök att greppa henne, och nu följde hon med.
Hon sa inget. Hon bara stod där i vardagsrummet, alldeles still, hon skiftade mellan att stå på ömsom det ena benet, ömsom det andra. Blicken var stadigt fäst på blommorna i fönsterplattan.
Mia och jag visste inte hur vi skulle göra. Att Natalie var påtänd stod klart. Jag gick fram till henne och rörde återigen vid hennes arm. Den gesten väckte henne. Hon såg sig runt.
- Var är jag, frågade hon med släpig röst. Vilka är ni?
Jag förklarade för henne var hon befann sig och vilka vi var. Jag bjöd henne att sitta ner i soffan. Hon stirrade på soffan med skrämd blick.
- Soffa?
Det tog någon minut innan hon vågade slå sig ner. Jag och Mia satte oss i soffan mittemot henne.
- Vill du ha kaffe, frågade Mia.
Natalie svarade med ett långt mmm…
- Hur hittade du mig, undrade jag.
Natalie hade sakta nyktrat till. Nu såg hon nästan ut som vanligt. Hon såg på mig med suddig blick.
- Googlade förstås. Dig har jag inte glömt. Bästa vännen.
Mia kom med kaffet. Hon hade gjort en smörgås också. Natalie slök den nästan hel.
- Kan du inte berätta nu vad som hänt, varför du är här.
- Fan, den här drogvärlden är ett helvete. Man gör vad som helst för att komma över pengar. Man stjäl, tigger, och…
Hon gjorde en paus. Hon behövde inte säga något. Jag förstod fuller väl.
- Fattar du vilka pervon det finns därute? Både fina människor med flotta bilar och kostym. Jag var uppe hos en snubbe en gång, och du kan inte ana vad han gick i gång på. Han klädde sig i tomtedräkt, med mask och allt, och ville att jag skulle göra samma. Han hade alltid velat förföra och ligga med en tomte, sa han förtjust. Jag hade ingen tomtetaxa, men jag drog till med sextusen för förtifem minuter. Inga problem för honom. Så strax låg jag i en säng och pippade med en tomte. Han juckade så både luva och mask föll av. Skägget kittlade mej på näsan. Det kunde varit komiskt, men var det inte. Jag tänkte bara på hur jag skulle få tag i ännu en kabbe. En annan ville att jag skulle ligga med armarna över huvet. Han ville se och kunna sniffa i mina armhålor. En annan hade dukat upp med massor av läsk. Han gick igång på rapar.
Jag såg bisarra bilder i mitt inre.
Hon reste sig och gick några varv runt i rummet.
- Jag var i Blackan och trakterna därom. Där finns allt möjligt skumt. Och världens äldsta yrke då också. Plötsligt körde en bil upp bredvid mig, helt ren och blank. Såg ut som om den var nyss köpt. Tre snubbar i, med flotta kostymer. Föraren hissade ner rutan.
- Häng med, sa han kort. Ja, vad skulle jag göra? Jag var desperat efter en fix. Klev in i bilen. Två utom föraren var tankade nåt så in i helvete. Vi satt i baksätet. Dom började tafsa på en gång. Jag vet inte riktigt vart vi åkte, men det var flotta hus, typ Östermalm. Kanske var det. Vi kom in i en, det var inte en lägenhet, det var värsta våningen. En av gubbarna tog ett tag om mig och föste in mej i ett sovrum eller vad man ska kalla det, mer ett hotellrum. Då såg jag vilka det var. Tre ledande i Nationalpatrioterna. Eller Nationalidioterna som de kallas vanligt. Och de vill in i riksdan, och in i regeringen! Fattar inte. I alla fall, gubbfan kastade ner mig på sängen och de satte fart.. Vilka jävla svin! Fy fan vad de gjorde. Jag spydde. Det tyckte dom bara var extra kul. De skrattade. När de var klara hotade dom mig. Om jag berättade för någon hade dom dom bästa advokater. Jag skulle inte ha en chans. “Nej, hon var med på det. Vi frågade hela tiden om samtycke. Hon sa ja på allt.”
Men jag fick tio lax. Ville inte ta dom, men var tvungen. Måste ha nåt.
Natalie satte händerna för ansiktet. Hennes röst darrade. Hon grät stilla.
-Kan jag stanna här nån dag?
- Självklart, sa jag. Men du får sova på soffan.
- Du, jag har sovit i soprum. En soffa är rena himmelriket!

© Bo Flodin