I det intilliggande ökända och beryktade bostadsområdet Varberga huserar ett kriminellt nätverk. Knarket som flödar och prostitution förekommer samt vapen. Jag dras in i dessa kretsar och blir god vän med ledarna som skaffar ett campingtält åt mig. Jag blir knark- och vapenkurir. Livsbesvikelsen och bitterheten som kommer ibland som jag botar med kokain, sobril, vodka och böner till min älskade Jesus. Folks livrädda föraktande och hatande blickar i mataffären. Hur kunde ett så kärleksfullt land bli så kallt, hårt, och mörkt? Jag lagar mat på mina två spritkök och läser Fjodor Dostojevskij.

Våren är på ingång. Två tama rådjur betraktar mig. Jag sitter fast i den terroriserande existentiella ångestens betong och irrar omkring naken i den kolsvarta skogen i djävulens timme klockan tre på natten. Jag vet inte om jag är vaken eller om jag drömmer. Det är då som vännen Jesus Kristus anländer tillsammans med en trupp frälsande änglar. Jag återvänder till tältet och sover tryggt som ett älskat barn till klockan elva då några ur det kriminella nätverket kommer och förser mig med en pistol och rikligt med ammunition. Det går rykten om ett annalkande storkrig mot den kriminella ligan i det närbelägna betongghettot Oxhagen. Kul att det äntligen händer något.

Den skrikande totala ensamheten i Sverige och det är överhuvudtaget ingen som bryr sig. TV:n och mobiltelefonen är långt mycket viktigare och kärleken ligger i koma. Mobbing och våldsdåd. Att sitta i en lägenhet långt utanför de sociala sammanhangen och tyna bort. Det är lång kö till psykakuten och alla avdelningar är överfulla. Den grandiose Doktor Stork-Flux sitter på sin expedition och går på stesolid och vodka. Hans make har nyligen lämnat honom för en multimiljardär från Bollnäs.

Han avreagerar sig genom att ordinera 20 milligram zyprexa antipsykotiskt till de stackars försvarslösa patienterna så att de
blir apatiska zombies som vandrar fram och tillbaka genom korridoren. Åke sitter i sitt tält uppfylld av Jesus och fingrar på sin nya pistol. Av pengarna han tjänar som knark- och vapenkurir ger han bort mycket till fattiga familjer och människor i Varberga och Oxhagen. Statsminister Ulf Kristersson och
de andra politikerna vältrar sig i pengar och i Djursholm jublar man åt skattesänkningen.

En pigg och glad ekorre sitter och tittar på Åke som lagar chili con carne. Livet är allt bra skönt tänker han. Jag har haft ett bra liv. Att välja kärlek, glädje, och frid. Att somna och vakna med ett leende. Jag har inget att klaga på. Min mamma och pappa som sa: man ska inte ge sitt barn kärlek, utan man ska stenhårt pressa det att lyda och högprestera. Mamma som fastnade på mentalsjukhuset senare och blev lobotomerad, och pappa som söp, knarkade och tog livet av sig. Mina två storebröder som sögs ned i knarkträsket och dog.

Alltför många människor blir dumma i huvudet av välfärdssamhällets mördande mörkertempo och det gränslösa överflödet. Jag sitter hemma hos Berit på Varbergagatan 242. Hennes situation är en ständig pågående krasch med knark, hot, hat, trakasserier, prostitution, våld, och en lägenhet som ser ut som ett smärre bombnedslag. Men hon har i alla fall två ögon som ser mig, och ett varmt hjärta fullt av kärlek och empati. När jag senare kommer hem till mitt tält i skogen så står de två hemska männen från kommunen där i sina långa mörka rockar. De säger att jag på order från regeringen och SÄPO, ska utvisas till
Iran för att jag är en asocial, fjollig och ansvarslös lösdrivare. All den otroliga vrede som jag har stängt in under hela mitt liv exploderar som en supervulkan, allt mitt hat och min avsky gentemot alla kränkningar och förödmjukelser som jag utsatts för. Männen brottar ned mig och sparkar på mig när jag ligger. Jag grabbar min pistol som jag har i byxlinningen och skjuter ihjäl dem med sex skott.

Med hjälp av några killar i det kriminella nätverket begraver vi dem långt ute på landet. Nu stiger jag plötsligt avsevärt i rang i ligan och jag får en dyr klocka, smycken, en fin bil, utlandsresor, innerliga ömhetsbetygelser, märkeskläder, luxuös mat, och massor av pengar. Mycket av pengarna skänker jag till de fattiga. Jag möter utmattade människor som är psykiskt och själsligt utblottade. Jag möter ensamma utfattiga mammor och deras barn och deras helt fantastiska kämpaglöd. Jag möter utslagna och allvarligt traumatiserade personer som är alldeles för ensamma och som åker in och ut på psykavdelningar utan att få någon adekvat hjälp. Jag ser ett Sverige som i mångt och mycket blöder och går på knäna. Politiker som väljer att blunda och hålla för öronen med sina härliga drömlöner.

En dag när jag promenerade i skogen och plockade svamp upptäckte jag till min stora förskräckelse två tonåringar, en pojke och en flicka, som hade hängt sig. Självmorden som går ner i åldrarna. Jag kräktes och grät en lång stund och ringde sen polisen. Jag bor numera hemma hos en av ledarna i ligan. Jag har börjat att inse att mitt liv har bara varit skit, ett obeskrivligt fiasko utan några ljuspunkter med två katastrofer till föräldrar. Men jag skötte i alla fall mitt jobb som brevbärare i 40 år, och gjorde mitt bästa för mina tre barn. Livet är inte slut än. Jag har hittat människor att älska och bli älskad av. Mitt hjärta brinner för de fattiga och utslagna. Jag har startat insamlingar och skrivit till miljardärer och bett om hjälp. Hur ska man kunna väcka de sovande makthavarna? Politik handlar om medkänsla. Hur ska man hålla sig vaken och alert själv? Jo genom Jesus Kristus, långa promenader i naturen, musik, meditation, och den underbara gemenskapen i det kriminella nätverket.
Samt min underbara vän Berit.