Det är dagen före riksdagsvalet 2022, en tidpunkt laddad med kollektiv förväntan, oro och politisk ritual. I min dikt fungerar datumet som:

• en tröskel mellan dröm och förfall

• en stämpling av en frihet som inte anländer i tid

• ett arkivdatum för en civilisation som lutar

• en försenad handling som aldrig riktigt blir av

Någon försöker formalisera sin frihet,
men friheten är redan försenad,
redan stämplad med dagens datum
som ett dokument ingen längre läser.

Imorgon går Sverige till val,
inte för att förändra något,
utan för att upprepa den gamla gesten
som civilisationer gör precis innan de faller.
En halv miljon röster vaknar för första gången,
ovetande om att världen de stiger in i
redan lutar, redan spricker,
redan har bestämt sig för att inte hålla.

Vi säger att vi är stolta över dem,
men stolthet är bara ett sätt
att dölja att vi inte längre vet
vad hunger är,
vad jord är,
vad en hacka är
när den slår mot en framtid
som inte vill bli odlad.

Vetenskapen lovar dem lättnad,
men lättnad är bara en annan form av glömska.
Och kvinnorna —
de som alltid burit skuldens sand
i sina fickor —
kommer fortsätta bära den,
för världen har aldrig lärt sig
att gå utan deras tystnad.

Barnen blir färre,
som om vi medvetet skruvar ner
vår egen fortsättning,
inte av rädsla,
utan av en sorts trött, hövlig apati
som liknar våld när den blir för stilla.

Vad händer med en värld
som blir så uttråkad att den börjar slå?
En värld som inte längre drömmer,
inte längre protesterar,
utan bara administrerar sin egen undergång
med samma noggrannhet
som man fyller i ett formulär.

Kanske är det just nu,
i denna september som luktar valurnor och förfall,
som vi borde erkänna
att friheten inte är något man formulerar —
utan något man förlorar
långsamt,
utan skrik,
som ett ljus som slocknar
i ett rum där ingen längre orkar tända det igen...

Födelsebevis för en dröm

Men jag blir överraskad av något som inte längre behöver bekräftas: känslan av att friheten ibland anländer som ett brev som redan har gulnat, jag drömde att herr Tramp bad mig att skaffa ett födelse bevis och komma hem till USA.

Jag står i kön till friheten, ett kontor av moln och stämplar.

Herr Tramp lutar sig fram, hans röst luktar bläck och damm.

Han säger: visa ditt bevis, visa att du föddes av ett språk som inte tillhör någon part.

Men jag har bara mina händer, mina ord som gulnat i fickan, och en dröm som vägrar bli arkiverad.