Vinden smekte dörren innan den knackade, två gånger. Vad spelar det för roll att den knackade, om ingen kommer att öppna denna dörren? Kanske var det hösten som knackade på dörren. Och den viskade så tyst att vintern snart är här. Vinden fortsätter sin färd, oberörd av vart den är på väg. Och havet rör sig snabbt, precis som själva vinden, som tankar gör gång på gång.

Vinden har velat säga någonting hela sin existens, den blir tydligare – den är havets medvetande som inte vill komma in, och dörren öppnas inte. Motståndet speglar sig i sin egen värld.

©E Nordin