Jesus ser folksamlingen och går upp på berget. Han sätter sig ner och undervisar om livet i Guds rike, om hur tron får prägla både hjärtat och våra handlingar.

Mitt i undervisningen ger han oss en bön. Med orden ”Vår Far” får vi vända oss till Gud med våra behov, vår längtan och vår skuld. Bönen blir en kompass när vi känner oss vilsna.

En gång fick jag frågan: ”Kan man förlåta allt?” Det låg smärta i rösten, och frågan har stannat kvar hos mig. Vad händer när bönen om att själv få förlåtelse möter det svåra i att förlåta någon annan?

Efter bönen understryker Jesus att Guds förlåtelse till oss hör nära samman med hur vi själva förlåter. Orden utmanar, särskilt när såren är djupa och det som hänt fortfarande gör ont.

Att förlåta betyder inte att kalla det onda gott eller låta någon fortsätta göra oss illa. Tilliten kan vara bruten, och en relation kan behöva gränser även när vi söker förlåtelsens väg.

Vi kan behöva tid att ställa frågor, sörja och ta emot hjälp. Inför Gud får vi vara ärliga med både vår längtan och vårt motstånd och be om viljan att förlåta, också när vi ännu inte vet hur.

Bönen Jesus lär oss rymmer också denna kamp. Med vår egen skuld och våra sår får vi be om hjälp att ta nästa steg.