Publicerad 2026-11-17 15:13 av Johan Bergstjärna




Nya Konditoriet

 

Nej nu råkade jag säga något totalradikalt sant och annorlunda och väldigt speciellt till mina älskade arbetskamrater i personalrummet igen på lunchen. Då blir det alldeles knäpptyst och då måste jag frysas ut och stå i skamvrån med dumstrut på huvudet i tio år och alla vänner försvinner och jag är en pinsam persona non grata som Jesus i Getsemane med en otrolig och obeskrivlig ångest. I Örebro är det lag på att alla ska vara exakt likadana och går man inte med på det så kan man börja packa sina saker och flytta någon annanstans. Man kan gå hem och lägga sig och dra något gammalt över sig för man är inte godkänd och önskvärd. Man måste söka psykiatrisk vård snarast med tanke på sin konstiga attityd och smått bisarra åsikter. Man förlorar jobbet och lägenheten av oförklarliga orsaker och man bosätter sig i tält Varbergaskogen. Gränspsykotisk, lycklig och saligprisad sitter man naken i ett träd i city
och predikar ur evangelierna i en megafon. Doktor Knall på avdelning Helvetet sätter in en chockdos med zyprexa antipsykotisk medicin vilket medför att man blir en ingen och ingenting som sitter och stirrar in i väggen på sitt rum hela dagarna. Personalen som säger att jag ska vara glad, nöjd och tacksam. Julsånger på högsta volym från TV-rummet förstärker den surrealistiska stämningen. Vi patienter går på led genom korridoren med händerna på varandras axlar solidariskt. Man kan när som helst få en riktig utskällning av någon i personalen helt utan anledning. Man är en före detta människa, ett skräp färdig för soptippen. Personalens distanserade och kyliga godtycke och arrogans. Tillvaron är en konstant och ruskig förnedring och det hjälper inte att gråta. Fem år senare: Jag har gått på konstskolan i stan och min första utställning blir en formidabel dundersucce. Hyllad och bejublad är jag en underbar konstnär som alla vill umgås med. Det blir lyxig paradmiddag hos Landshövdingen på slottet med alla stans prominenta celebriteter. Jag får den allra ädlaste medaljen av självaste Kungen och medverkar i ett populärt program på TV. Allting slutar med att jag får existentiell klaustrofobi och en helt otrolig depression av allt fjäsk, falskhet och inställsamhet. Jag får ju aldrig vara ifred och fokusera på min konst. Jag börjar att vandra meditativt dagligen från mitt hem i Örnsro längs Svartån till det barmhärtiga Nya Konditoriet på Engebrektsgatan mitt emot Länsmuseet. Dit går vi ensamma, förtvivlade, och förkrossade själar för att få kärlek från de härliga tre tanterna i personalen. Hit går den snoffsiga kultureliten och sätter sig själva och varandra på skyhög piedestal. Det är grådask i november 1989 och det är uppror i Europa. Min psykoterapeut ljuger ihop och sprider snaskiga nyheter och sensationer angående mitt själstillstånd och folk har börjat skrika glåpord igen och barnen som kastar sten och bensinbomber. Polisen som likgiltigt bara tittar på och skrattar. Utanför Nicolaikyrkan får jag stå bunden vid skampålen innan högmässan och bli piskad och förödmjukad. Det blir som vanligt Avdelning Helvetet igen och chockdos antipsykotiskt och ligga och stirra vägg i fosterställning med panikångest helt ensam många dagar. Men jag ger mig aldrig. Ett år senare gör jag åter igen dundersucce med en utställning och dessutom ger jag ut en väldigt bra diktsamling och jag är med i TV igen och blir rikskändis. Beundrarpost i drivor. Jag är i ropet igen och älskad av alla. Det är många män som friar till mig men jag tackar vänligt och bestämt nej. Jag vandrar meditativt i skymningen längs Svartån till Nya Konditoriet. Här får min själ lugn och ro. Här kan man få ett vänligt leende av en total främling när man sitter och läser Idioten av Fjodor Dostojevskij och snön som dalar ned.





Texten är utskriven från Poeter.se
Författaren Johan Bergstjärna med Poeter.se id #21041 innehar upphovsrätten