Publicerad 2026-11-17 15:15 av Black raven




Bärnsten

Den sista snäckan.
Det svarta hjärtats vinter.
Blonda tårar faller.
Havet var min vän av indigo.
Lyssnar till ekoxbaggens poesi.
När ingen drömmer i vilsen sagobok.
Saknadens prärievargar skiftar färg.
Omslingrade längtans tukaner.
Blundar men omfamnas av kärlekens iskristaller.
Kanske så bottenlös och sann.
Samlar ihop de sköra fjädrarna.
Vem var jag under savannens vita liljor?
Överallt ett tomrum av hon jag en gång var.
Ljuset porlar igenom albatrossens vingspets.
Att jag i min vingklippta frihet ännu målar livets akvarell.
Är en annan del av magnolians kronblad.
Dess pärlemor skimrar i snön.
Som om det alltid varit så.
Kommer stadens hemligheter lysa såsom stjärnornas glitter.
Fastän jag fryser.
Berguvens blick av bärnsten så värmande.
En dag som denna.
November så pudervit och ren.
Jag låter mig följa med i älvens harmoniska rytm.
Med cikadornas sång i månskenets dagg.
Jag förvandlas till mig själv.
De vita lejonen gör mig sällskap.
Som om jag inte fanns.
Som om jag inte fanns.





Texten är utskriven från Poeter.se
Författaren Black raven med Poeter.se id #97486 innehar upphovsrätten