Mitt inre barn
Stjärnornas vinter.
Mitt paradis av nysnö.
Vitt vin.
Svarta zebror.
Nätter med smak av praliner.
Jag närmar mig sakta.
Svanarnas elegans.
I perfekt harmoni.
Balanserar på strå av is.
Jag blundar.
Någonstans ett norrsken.
Men inte just här.
Jag saknar dig redan.
Innan månskenets magnolia slagit ut sin blom.
Inom mig mitt inre barn fryser.
Jag ger henne en värmande kram.
En kram av all den kärlek jag kan ge.
I samma stund jag känner tårar som rinner.
Jag torkar inte bort dem.
Kanske är det jag själv som behöver närhet och trygghet.
I en värld där nattens onyx så känslokallt vaggar mig till sömns.
Det jag önskar mig i denna stund.
Att näktergalens graciösa vingar omfamnar mig.
Fastän dikten slutar här.
Livet ännu fortsätter porla längs med himlens älv.
Timglaset vänds om och om igen.
Ett timglas utan sand.
Texten är utskriven från Poeter.se
Författaren Black raven med Poeter.se id #97486 innehar upphovsrätten