Vi har varit ute och supit tillsammans, vi är fulla bägge två och vi står och trycker i hissen i tunnelbanan. Jag kollar på klockan, jag hör vakterna gå omkring därnere och kolla om nån är kvar. Dom pratar med varandra. Jag ser på Helen och jag känner adrenalin som gör att jag andas häftigare. Hon sätter upp fingret mot min mun, hon ser alldeles lugn ut. Hon kysser mig med tungan, långsamt, hon cirklar kring min egen. Jag börjar tänka på henne istället för vakterna. Hon tar mig i skrevet och jag hårdnar med en gång.
”Vänta nu, lugna ner dig lite. Det är ingen fara nu.” Viskar hon i örat på mig.
Hon cirklar runt i örat på mig och jag smälter fullkomligt. Jag kan inte stå emot det. Jag tar tag i hennes bröst och klämmer dom hårt. Hon kollar på mig med uppspärrade ögon. Hon är kåt. Jag hör vakternas steg längst bort på perrongen, dom är på väg uppåt nu. Vi börjar skratta.
”Så nu är vi fast här nere.” Säger jag tyst.
”Ja det är vi. Vi är fast. Vi kommer aldrig upp igen.”
Jag kysser henne igen. Hon sliter sig loss och sätter igång hissen igen. Vi är på blå linje, dörren öppnas och vi kommer ut på perrongen. Jag kollar på klockan igen. Vi kommer att få vara härnere länge om vi inte larmar nån. Och det gör vi inte. Helen försvinner bort runt ett hörn. Fan också. Jag smyger runt från andra hållet, jag tar av mig bootsen för att inte låta så jävla mycket. Jag gömmer mig vid godisautomaten. Jag hör hennes steg, jag tror hon är på andra sidan. Jag fortsätter runt automaten och runt på mitten av perrongen. Hon står och trycker mot väggen på perrongen som går norrut. Jag försöker smyga fram till andra sidan. Jag lyckas. Jag står och väntar. Jag ser henne komma utsmygande. Då springer jag fram och tar tag i henne bakifrån. Hon hoppar till.
”Jävlar.” Hon skrattar.
Jag tar tag i henne, hon försöker bryta sig loss från mig, men jag håller hårt.
”Nu kommer du fan ingenstans.” Säger jag.
”Sluta.” Säger hon.
”Fan heller.” Säger jag och ler.
Jag kysser henne igen och hon mjuknar som varmt smör tills slut efter jag kysst henne tillräckligt. Jag tar henne på brösten och baken och jag sticker ner handen i brallorna på henne och märker att hon är alldeles jävla våt och jag börjar knäppa upp dom och hon knäpper upp mig samtidigt och jag är stenhård vid det här laget, vi förflyttar oss till bänkarna vid sidan av perrongen, hon går med byxorna halvt nerknäppta. Hon tar av sig.
”Det är så himla varmt här.” Hon ser på mig och ler.
”Jag vet.” Jag hasar ner mina brallor också och lägger dom på bänken och hon sätter sig på den och jag ställer mig framför och hon börjar suga av mig och jag tar tag i håret på henne och drar hårt som fan för jag kan inte riktigt kontrollera mig nu. Efter ett tag så drar jag håret bak på henne som för att hon ska sluta och så ställer jag mig framför henne och börjar slicka henne. Hon kastar huvudet bakåt och jag håller på tills jag slutar.
”Vänd dig om.” Säger jag.
Hon ställer sig upp, tar stöd mot väggen bakom och jag tränger in i henne bakifrån. Jag stöter in i henne som om det vore det sista jag gjorde, jag är helt utom mig, jag känner mig vansinnig, jag trycker in den så långt så jag vet att det gör ont på henne, jag vill att hon ska få ont, jag vill att hon ska gå i bitar. Jag kommer. Jag drar ur kuken ur henne. Jag är alldeles slut, jag står och pustar och försöker hämta andan, jag viker mig dubbel, jag rasar ner på bänken bredvid henne. Hon börjar stryka håret på mig.
”Nu ångrar du dig väl inte, din lilla fegis.” Säger hon, hon börjar ta på sig brallorna.
”Jag, fegis, vad fan menar du.” Jag ler mot henne.
”Ha ha. Vem var det som ville upp igen?” Säger hon.
”Inte var det jag i alla fall.” Säger jag.
”Nej nej. Vad du än säger. Fegis.” Säger hon.
”Nu är vi i alla fall här, bitch.” Säger jag.
”Kuk.” Säger hon.
”Käften.” Säger jag.
Vi ler åt varandra, jag känner mig lite kär när hon ser in i mig. Lysrören är starka härnere, jag ser att hon har små pärlor i pannan. Jag stryker bort dom med tröjärmen.
”Vad gör du?” Frågar hon.
”Absolut ingenting.” Säger jag.
Hon börjar sätta på sig brallorna igen. Jag också.
”Vad har du gjort med mig egentligen? Jag känner mig alldeles konstig. Det värker.” Säger hon.
”Jag? Jag har inte gjort nånting med dig. Bara våldtagit dig lite. Det gör väl inget.” Säger jag.
”Är det du gjort din jävel. Jag hatar dig.” Säger hon.
”Jag hatar dig också.” Säger jag.
Vi kramar varandra hårt och länge. Jag känner mig lite småkär.
”Ska vi försöka komma upp nu?” Frågar jag.
”Aldrig.” Säger hon. ”Det är nu det börjar.” Säger hon också.
”Jaha. Vad fan ska vi göra då?” Frågar jag.
”Kom nu.” Säger hon.
Hon tar mig i handen. Jag knäpper sista knappen i mina brallor. Hon hoppar ner på spåret. Jag står kvar däruppe.
”Det där är fan livsfarligt Helen.” Säger jag.
”Det var väldigt vad du mesade nu då. Hårdingen.” Säger hon.
Det där tål jag inte. Jag hoppar ner på spåret.
”Var fan ska vi då?” Frågar jag.
”Var inte så otålig nu herregud.” Säger hon.
”Ok ok. Jag är lugn, lugn som vad säger man nu, en filbunke. En jävla filbunke.” Säger jag.
”Ok. Bra.” Säger hon.
Hon slingrar sig runt mig igen och kysser mig. Vi börjar gå längs spåret. Jag fattar inte vad det ska vara bra för, men det känns ändå spännande, jag har stått många gånger, sett tågen dyka upp ur tunnlarna, spy ut folket och försvinna igen i underjorden, jag har suttit och sett lysrören flimra förbi och sett fördjupningarna i jorden och dörrarna man inte har en aning vad dom ska vara bra för. Jag tror dom byggde tunnelbanan under Stockholm nån gång under femtiotalet. Kanske tidigare. Jag är inte säker på det.
”Visste du att världen första tunnelbanan byggdes i London på 1850-talet?” Frågar jag.
”Nej det visste jag inte. Eller kanske, jag vet inte.” Säger hon.
Vi fortsätter att gå. Jag kommer att tänka på killen som kastade sig framför tunnelbana från Ropsten, eller om den jävla klanten ramlade framför. I alla fall så blev han överkörd av ungefär fyra vagnar och den jäveln överlevde. Helt otroligt. Folk stod och pratade med honom. Jag ville inte ens gå fram och se. Tror att han var helt mosad. Folk som gick fram och kikade ryggade tillbaka, äcklade. Som när man ser en riktigt stor kackerlacka. Eller vad som helst.
”Alltså Helen. Vart fan ska vi?” Frågar jag.
”Lugn, M herregud. Lugna ner dig. Jag ska bara visa dig en sak.”
”Ok.”
Vi fortsätter. Mörkret slukar oss nu. Det här är helt sjukt. Jag håller mig på andra sidan den elektriska tråden som för tunnelbanan framåt.
”Vi skulle kunna dö här på mindre än en sekund. Jag skulle kunna knuffa ner dig mot den där elektriska skenan. Du skulle bli grillad.” Säger jag.
”Ja det skulle du. Du har ju fått vad du ville av mig nu. Gör det.” Säger hon.
Jag tar tag i hennes axlar.
”Det kanske jag gör.” Säger jag.
Jag börjar kyssa henne. Jag stoppar ner handen i trosorna på henne igen.
”Gör det.” Flämtar hon.
”Knuffa ner mig.” Viskar hon.
Henne tunga är i mitt öra igen och jag är knäsvag. Jag lirkar in ett finger i henne och för upp det i fittan. Hon gnyr.
”Gör det nu.”
Jag knäpper upp brallorna på henne igen och hinner knappt få ner trosorna innan hon tar tag i kuken och för upp den i henne.
”Gör det.” Säger hon.
”Gör det.” säger hon igen.
”Vänd dig om för fan.” Säger jag.
Hon gör som jag säger. Hon tar tag i kuken och jag pressar upp henne mot stenväggen. Jag kommer upp i henne.
”Gör det.” Säger hon igen. Hon låter alldeles till sig. Jag pressar upp henne mot väggen, det är mörkt inne i gången, det lyser en lampa tio meter bort så jag ser hennes hår, jag ser ner mot skinkorna på henne, jag tänker mig att tåget kommer, jag hör det komma, dom där små ljuden från rälsen, jag minns dom, jag ser lyktorna lysa upp gången där vi står, jag känner det skälver i rälsen jag står på, det kommer närmare, jag ser förarens skräckslagna blick och jag känner tåget som krossar mig. Jag är i himlen. Hon tar tillbaka mig.
”Herregud.” Säger hon.
”Åh herregud.” Säger hon.
Jag säger ingenting. Vi omfamnar varandra och står så länge. Vi smälter ihop där på rälsen, det känns som hon aldrig kommer att släppa taget om mig. Det känns som en jävla timme och jag vill inte släppa henne. När vi släpper drar jag upp brallorna på henne bakifrån och knäpper dom. Hon knäpper mina.
”Jag älskar dig.” Säger hon.
”Jag älskar dig.” Säger jag.
”Jag hatar dig.” Säger hon.
”Jag hatar dig också.” Säger jag.
”Kan vi gå vidare nu? Du uppehåller mig hela tiden.” Säger hon.
”Jag skulle kunna uppehålla dig här hela natten.” Säger jag.
”Det får du inte.” Säger hon.
Hon tar tag i handen på mig och leder mig vidare. Vi kommer längre och längre in i tunnlarna.
”Alltså, vad fan är det som vi ska se härnere?” Frågar jag.
Fyllan börjar klinga av.
”Ha lite tålamod nu. Vi är snart framme.” Säger hon.
Vi går en stund till.
”Här.” Säger hon.
Vi kommer fram till ett stort hålrum, helt fyllt av en massa målningar. Det ser ut som grottmålningar eller liknande. Det går inte att se så bra.
”Coolt eller hur?” Säger hon.
”Har vi gått hela jävla vägen för att se nåra jävla fejkade grottmålningar.” Säger jag.
Jag känner mig förbannad.
”Du hade inte behövt följa med alls.” Säger hon.
”Nej men vad fan.” Säger jag.
”Du har inte klagat hittills.” Säger hon.
”Nej nej. Men vad fan.” Säger jag.
”Vad är det med dig?” Säger hon.
”Ett jävla gnäll.” Säger hon.
”Men vad fan ge dig nu. Jag bara sa ju.” Säger jag.
Hon ser lite ledsen. Jag känner mig dum som fan.
”Det var inte meningen så. Sluta nu. Det var verkligen jävligt häftigt här. Jag skojade bara.” Säger jag.
”Kom hit.” Säger jag.
”Nej.” Säger hon.
”Kom hit nu.” Säger jag.
Hon svarar inte. Jag kollar på klockan. Det är några timmar kvar. Vi sitter tysta en lång stund. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag förbannar mig själv. Jag tänker på den där killen under tunnelbanan igen, chaufförens uppskärrade röst, när han sa, tyvärr kan jag inte öppna dörrarna, det är nån som hoppat. Han lät alldeles andfådd, tunnelbanan stannade ungefär mitt på perrongen och nån tvingade upp dörren till min vagn. Vi vällde ut. Vi var nyfikna, folk trängdes framme vid första vagnen för att se spåret efter honom. Jag såg hur det dröp ur käftarna på dom, hur ögonen glödde av nyfikenheten. Dom ville se blod, inälvor, allt dom sett på teve, men fan så mycket verkligare. Jag var förstenad. Jag ville verkligen gå fram, men förnuftet sa att om du lägger in det där i på näthinnan kommer du aldrig bli av med skiten. Du kommer att ligga och tänka på det om natten. Jag vet inte om jag verkligen skulle gjort det eller inte. Men jag ville inte chansa. Jag bara satt på bänken och väntade. Gjorde inget. Såg på när en kille larmade ambulansen. Föraren satt fortfarande kvar i tunnelbanan.

Hon sitter och surar. Jag orkar inte bry mig om henne nu. Jag har ångest men det känns inte som om jag gör det nåt bättre genom att sitta och tjata på henne. Hon får väl för helvete sitta och sura.
”Ska du sitta där?” Frågar jag.
”Ja.” Säger hon bara.
Jag är trött, jag tänker på henne, jag blundar och ser henne framför mig när hon står vid perrongen igen. Jag tänker på kvällen som var, vi var ute på klubb, gick hemåt ungefär när sista tunnelbanan skulle gå. Vi åkte nerför med rulltrapporna. Hon sa att vi nog inte skulle hinna med sista tunnelbanan. Jag frågade varför. Vi hade lång tid kvar. Hon bara log och sa att vi skulle ta hissen. Tryckte upp den och steg in. Hon tryckte på stoppknappen efter halva. Jag tänkte att vakterna borde ha märkt nånting. Tror inte att dom kollade. Jag öppnar ögonen igen.
”Kom hit med dig.” Säger jag.
Hon reser sig upp och kommer till mig. Jag kramar henne.
”Gud vilken fjant du är.” Säger jag.
”Jag säger ju att det var coolt här.” Säger jag.
Hon bara ler och låter sig kramas. Vi lägger oss mot berget. Jag tar av mig jackan så vi har nånting att ligga på. Vi ligger i varandras armar. Jag börjar dåsa till. Jag somnar.

Jag vaknar av nåt ljud. Hon ropar på mig. Hon står ute på spåret med händerna utsträcka åt bägge sidorna, jag kollar snabbt på klockan, det är fan precis nu som den första börjar gå tror jag. Jag hör dom där små ljuden i rälsen innan tåget kommer. Den jäveln. Jag tänker på hur tåget skär genom tunnlarna, hur den sömniga chauffören gasar utan att tänka på vad han gör, jag ser grottmålningarna i grottan. Jag tänker mig hur det kommer se ut när hennes perfekta lemmar slits isär och sprids ut över spåret, när hennes bröst klyvs, hon krossas i tusen jävla bitar över grottmålningarna i fördjupningen av berget.
”Vad i helvete gör du?” Säger jag.
”Gå för fan av rälsen med en gång.” Säger jag.
”Aldrig.” Säger hon.
”Vadå aldrig. Skärp dig nu för fan.” Säger jag.
”Du ska få se.” Säger hon. Hon låter helt bestämd.
”Se vad fan då? Gå av nu. Vad ska bli bättre av det där?” Säger jag. Jag är förbannad.
”Gör för helvetes jävlar som jag säger.” Säger jag.
”Nej.” Säger hon.
”Vad fan vill du att jag ska se. När du blir överkörd? Jag är ta mig fan inte imponerad. Gå av nu.” Säger jag.
”Nej.” Säger hon.
”Du ska få se.” Säger hon.
”Därför som jag tog dig hit.” Säger hon.
”Gud jag hatar dig din jävel.” Säger jag.
”Jag hatar dig också.” Hon vänder sig mot mig och ler.
Jag börjar säga nånting mer men det hörs inte för tåget kommer.
Jävla idiot tänker jag. Tåget kommer. Det blåser förbi. Hon hoppar undan precis när det kör förbi. Jag börjar andas igen. Fan vad nära. Hon ler brett när hon hoppar ur den lilla fördjupningen på andra sidan spåret. Hon hoppar över den elektriska tredje rälsen.
”Tillbaks från graven.” Säger hon nästan glättigt.
”Om du gör om det där så dödar jag dig ta mig fan. Jag dödar dig din jävel.” Säger jag.
”Ok.” Säger hon och ler. Jag ler också.
Jag kysser återuppståndna liket. Vi börjar om igen. Jag undrar hur fan vi ska ta oss härifrån egentligen.