Jag tar en till sipp whiskey. Det är råkallt ute och det duggar lite, jag är på väg ner från centralen till Kungsan. Jag är på flykt, dom sitter och väntar på mig hemma men jag har ingen lust att gå hem igen. Jag tänder en cigg, jag har kedjerökt i nån halvtimme, känns inte som om jag vill sluta än. Jag lägger knappt märke till alla affärer och folket runt om mig, jag hajar till när jag gått mot rött igen och en bil håller på att klyva benen på mig. Jag känner inget adrenalin, jag bara tar ett steg tillbaka och väntar tills jag märker att alla andra går. Sen går jag. Jag drar ett bloss på ciggen och så tar jag en klunk whiskey igen, det är lent mot strupen, jag är lite full redan för jag känner knappt när den rinner ner i magen. Men värmen av den dröjer sig kvar i strupen på mig. Det är en fruktansvärt grå dag, himlen liksom blöder ut det gråa, en av dom där som verkligen suger musten av en. Jag kommer ner till Kungsan och jag sätter mig ner på en parkbänk som står där och jag tänker på hon som väntar där hemma, men jag kan inte med att gå hem, jag vill ta mig fan inte, jag kan ta mig fan inte förmå mig till att göra det fastän jag vet att jag verkligen borde. Det sitter nåra pensionärer i Kungsan förutom jag, sen är det inte så mycket mer. Jag tror att dom sitter och matar dom där kuttrande duvorna som flänger runt benen på mig, jag dänger foten i stenläggningen och svär åt dom och dom försvinner för att nåra sekunder senare komma tillbaka. Jävla as. Jag tar en till klunk och det tåras i ögonen på mig. Det kommer fram en alkis till mig, han är stor som ett hus, jag ser att han har sjömanstatueringar och uppkavlade ärmar på skjortan, armarna ser ut som timmerstockar, ett ankare till och med och nåt skepp tycker jag att jag ser. Han ser stirrande ut på nåt sätt med flinten och dom där utstående ögonen och dom kraftigt huggna dragen.
”Tjena grabben.” Säger han.
”Det råkar inte va så att du har en cigg va?” Frågar han.
Jag kollar på honom.
”Visst har jag en cigg.” Säger jag.
Jag tar fram en cigg och ger den till honom. Jag tar fram tändaren och tänder den.
”Jävla schysst.” Säger han.
”Vill du ha en klunk?” Frågar han och håller fram en flaska.
”Nej tack.” Säger jag och tar fram min egen flaska.
”Jag har.” Säger jag.
Han ögon lyser upp lite, han har hittat en frände.
”Gör det nånting om jag sätter mig på bänken här?” Säger han.
”Jag har gått omkring så jävla länge.” Säger han.
”Sätt dig du.” Säger jag.
”Ta mig fan. Sven heter jag.” Säger han.
”M.” Säger jag.
”Hur fan har du hittat hit då?” Frågar han.
”För jag hör att du inte är härifrån gosse.” Säger han.
”Värmland eller hur?” Frågar han.
”Visst.” Säger jag.
”Jävla bra gissning.” Säger jag.
”Var inte så svårt, har en kusin därifrån.” Säger han.
”Jaha.” Säger jag.
”Visst.” Säger han.
”Trevlig jävel. Jag gillar värmlänningar.” Säger han.
”Så, det är allt ett jävla väder.” Säger han.
”Det är det. Ett jävla väder.” Säger jag.
”Herregud, man skulle vara kvar i Los Angeles” Säger han.
”Los Angeles?” Säger jag och förbereder mig.
”Ja för fan. Jag drev en cateringfirma där för ett några år sen. Efter det har jag vart på glid kan man säga.” Säger han.
”Hur kommer det sig att du var där?” Frågar jag.
”Jag kom dit som femtonåring, med en lastare. Gosse, det var längesen.” Säger han.
”Jag har varit runt på en massa olika ställen i världen. Åkt jorden runt flera gånger.” Säger han.
”Du vet, jag hade en cateringfirma där, du vet jag jobbade som kock på en massa båtar innan det så jag kunde ju branschen redan. Jag hade en massa kändisar, som den där vad han nu heter. Jag är så jävla dålig på namn. I alla fall jag gjorde jävligt bra pengar, det är lättare att göra bra pengar i Amerika vet du. Inte som här i Sverige där man föds med den där jävla skeden i käften. Vi andra får lära oss att sitta vackert och knipa käft när dom roffar åt sig.”
”Ok.” Säger jag.
”Jag tycker det är för jävligt. Verkligen, jag går runt och ser mig om i stan här och vad fan ser jag. Nåra jävla brackor och pappas pojkar som styr ruljansen. Fy fan säger jag. Det har förändrats, det har det verkligen. Det är inte som när jag växte upp, när man bara kunde mönstra på första bästa båt. Nu ska man ta mig fan ha intyg hit och dit och utbildning och fan vet allt. Man ska ta mig fan ha utbildning för att slicka röv nuförtiden.”
”Ja det är för jävligt.” Säger jag lite mekaniskt.
”Och jobbat hela livet har man, och vad fan har man för det. Inte ett jävla skit. Jag säger dig, det här samhället är ta mig fan på väg neråt.”
”Jag vet.” Säger jag.
Vi tar ett par klunkar var, whiskeyn värmer i den här råkalla jävla kylan som tränger in genom alla kläder. Jag tänder en ny cigg.
”Vill du ha en till?” Frågar jag.
”Visst visst. Om det är ok.” Säger han.
”Det är lugnt.” Säger jag.
”Jag har.” Säger jag.
”Det kanske inte ser ut så.” Börjar han.
”Men jag har haft en jävla massa pengar. Jag har varit miljonär.” Säger han.
”Jaha.” Säger jag.
”Ja jag började tjäna pengar rätt tidigt, när jag kom som kock från den där skeppet jag berättade om. Till staterna. Jag kunde ju det här med att stycka kött, så jag och en polare från skutan, George hette han, en riktig neger, alldeles jävla kolsvart. Jävligt schysst snubbe. Vi tog våra stålar och köpte oss en sån där gammal amerikanare du vet. En Cadillac tror jag det var och så drog vi till Texas där vi visste att det behövdes slaktare. Jag kunde ju det där som sagt och vi behövde pengar, så vi rullade genom halva jävla landet, söp som fan gjorde vi och så åkte vi ut till nåra gårdar där nere och frågade om dom behövde hjälp. Och dom hade ju händerna fulla gosse så dom var ta mig fan inte sena att tacka ja. Det var så det började, hela ruljansen. Sen dessa har jag drivit många restauranger och cateringfirmor och fan vet allt.” Säger han.
Han blir tyst i nåra sekunder.
”Fan, nu fick du mig att tänka på kriget.” Säger han.
”Vilket krig?” Säger jag.
”Vietnam såklart. Där George strök med. Stackars jävel. Jag basade över min cateringfirma, och han blev inkallad den jäveln och skickade nåra brev till mig. Och sen bara så slutade dom komma, och jag fatta ju precis vad det var frågan om.” Säger han.
”Jag var så jävla nere att jag åkte dit ta mig fan. Jag sålde hela jävla firman och mönstra hos flottan som kock.” Säger han.
”Vi landsteg där nära Saigon, skulle göra nån sorts blixtattack mot gulingarna och hamnade i världens bakhåll. Herrejävlar bomberna föll ta mig fan som regn där nere. Jag minns inte allt men jag kommer ihåg precis när bomberna föll bredvid oss, sen är det alldeles svart tills jag kravlar mig upp ur högen med lik, alla mina polare som jag hade lagat mat till i flera månader. Låg där som fan vet vad, så grabbade jag tag i en puffra, en sån där M16, automatisk sak och började panga mot dom jävla gulingarna.”
Han håller upp händerna som om han höll ett gevär. Han skjuter nåra skott på pensionärerna.
”Jävla schysta var dom egentligen, det ska gudarna veta, men ett helsicke att slåss emot. Låg och tryckte i buskarna och byggde fällor och fan vet allt. Jag tog mig i alla fall till Saigon där jänkarna hade sin bas. Där låg jag mest i hängmattor och gick på horhus. Hö hö. Åkte ta mig fan på en sån där, vad heter det.” Han hejdar sig.
”Drypare.” Föreslår jag.
”Precis, en sån där jävla drypare. Picken blev alldeles svart på mig. Hö hö.”
”Otur.” Säger jag.
”Gosse, otur är inte rätta ordet.” Säger han och skrattar igen.
”Vart har du mer varit?” Frågar jag.
”Jaa-a du, lite överallt, men jag glömmer aldrig den restaurangen jag hade i Ryssland.” Börjar han.
”Du vet jag hade lite kopplingar hit, polare till polare du vet hur det går till, jag var tillbaks i Stockholm och rastlös som fan och så ringer plötsligt en gammal polare, ’Sven’ sa han ’Packa skiten och kom hit, jag har fått nos om en restaurang till salu’ och jag frågade honom vart fan han menade och han berättade det, jag kommer ihåg det som igår. Jag tog mina jävla väskor, packade dom och drog. Det tog mig ungefär en timme innan jag satt på flyget. Det var tider.” Säger han.
”Men det var ett jävla helvete med maffian. Herrejävlar. Tjetjenska maffian dom var för jävliga. Alla skulle ta mig fan ha mutor och skit. Sån där beskyddarverksamhet. Står man inte på deras sida så står man på dödslistan. Dom kom första dan restaurangen öppnade vet du, första jävla dan kommer dom, en slipad liten råtta och två enorma bjässar, jag såg att dom hade puffrarna innanför kavajerna och det är ta mig fan inget tillfälle att bråka. Bara att betala, jag snackade med killarna och det är schyssta killar, missförstå mig inte, men jävlar så hårda. Som flinta som man säger.” Säger han.
”Blev du hotad till livet nån gång?” Frågar jag, bara för att få honom att fortsätta.
”Visst fan. Gosse, verksamheten gick dåligt nåra månader, kocken var en jävla alkis och jag hade inte riktigt tid att sköta allt själv så kom en dag en riktigt jävla stenhård kille. Han vinkade mig till sitt bås, längst in i restaurangen och jag visste såklart vad det handlade om, men jag hade inte vart förutseende nog att skaffa mig en puffra så jag var nervös. Nervös som fan vet du, kallsvetten rann nerför pannan på mig. Han såg mig i ögonen och man kunde ta mig fan se att det var en krigsveteran, en sån där riktig jävla hårding, inte som dom där bjässarna på anabola utan nån som antagligen förlorat allt han hade. Absolut inget att förlora, såna där desperados som maffian använder för riktiga självmordsuppdrag. För en jävla massa pengar såklart. Jag tänkte bara, om dom skickar den här killen så måste det vara riktigt allvarlig, och gosse jag erkänner, det var nästan så jag pissa ner mig när jag kom fram till båset och han halade upp puffran rakt i synen på mig och började, ’Sven’ sa han ’Jag gillar dig’ fortsatte han ’men bossen säger att du har problem med betalningarna’. ’Men bara för att jag gillar dig’ fortsatte han. Och jag tvekar inte att han verkligen gjorde det, för vi hade supit tillsammans några gånger. Gosse han tålde hur mycket som helst. Rörde aldrig en min. Han fortsatte ’Du ska sälja restaurangen och försvinna härifrån’ sa han helt kallt. Och det blev som en jävla lättnad för mig för jag var redan trött på Ryssland och ville tillbaka hem. Så så blev det. Jag sålde skiten till bossarna och så blev alla lyckliga. Jag ångrar det inte. Har aldrig varit så nära döden i hela mitt liv tror jag.” Säger han.
”Herrejävlar.” Säger jag.
”Nej, du ska veta att jag aldrig varit så jävla rädd i hela mitt liv. Gulingarna var ingenting i jämförelse, dom hade nånting att kämpa för, dom var mänskliga på ett annat sätt.” Säger han.
”Tjetjenerna som bodde där hade redan förlorat allt, sina familjer, sina gamla föräldrar. Alla borta i kriget. Du vet jag lärde känna den där snubben lite, han som hotade mig till livet och jag ska säga dig, bakom den där iskalla ytan låg det en jävla massa sorg. Han hade förlorat allt.”
”Fan vad hemskt.” Säger jag.
”Ja fy fan. Man blir trött av att leva som jag gjort, man blir gammal, jag skulle aldrig orka öppna nån mer restaurang, det är för mycket jobb. Jag gjorde faktiskt ett försök här hemma i Sverige också, men ta mig fan, första veckan kom dom, bjässarna och den mindre, slipade jäveln, historien upprepar sig, jag sa till mig själv att nu får det fanimej vara nog, frugan var ju orolig som fan också. Det är ohållbart i min ålder.” Säger han.
”Det är väl det.” Säger jag.
”Jag känner ta mig fan inte igen mig längre i det här landet.” Börjar han.
”Kolla på dom där pensionärerna där borta, hur gamla kan dom vara, som mig kanske, lite äldre och vad fan gör dom? Sitter och matar duvorna. Det är inget go. Inget jävlar anamma i det här landet, det är ingen som ställer sig och skriker. Vi är ett land fullt av jävla fegisar. Fy fan säger jag, fy fan. Jag förstår inte var ungdomarna är heller, det är som alldeles tyst, vart är revolten?” Säger han.
”Jag vet inte. Vi är nog mest intresserade av att bli kändisar. Och pengar såklart.” Säger jag.
”Gosse, jag säger dig, det här jävla landet är på väg utför. Och det går ta mig fan fort.” Säger han.
”Det går jävligt fort.” Säger han.
”Har du nånsin dödat nån?” Frågar jag. Det bara slinker ur mig. Han ser lite förvånad ut. Jag vet inte varför jag frågar.
”En gång. Jag sköt honom rakt i skallen, det var i staterna, jag hängde med nåra såna där vietnamveteraner, jävligt avtrubbad blev man vet du av att vara i Vietnam, där det regnade bomber och döda gulingar och gulinghoror och fan vet allt. Jag fick gratisskjuts tillbaka till staterna med ett krigsfartyg, dom få som var kvar av mina polare, och medalj och allt möjligt skit och så hamnade jag i lag med nåra av dom där veteranerna, vi drev omkring i staterna utan nåt egentligt mål, jag tror bara vi ville fördriva tiden. Man blir så jävla avtrubbad av allt det här när liv och död ställs på sin spets, man förstår att det har egentligen ingen alls har nån mening, och det är svårt att hitta en mening med ens vanliga liv efter man har varit med om nåt sånt. I alla fall så fanns det ju en jävla massa hippies och krigsmotståndare på den tiden och vi var förbannade på allihopa, vi hade ta mig fan åkt dit bara för deras skull om du fattar, jag var ju lite utanför, svensk som jag var bland dom här jänkarna, men ändå jävligt förbannad när jag såg vad som hände med dom amerikanska soldaterna efter dom kom hem. Dom behandlades som andra klassens slödder, och många gick ner sig. Gosse jag såg det med egna ögon. I alla fall så såg vi vår chans och ville ge igen lite, det var en hippie efter vägen som liftade och vi plockade upp den jäveln och han började snacka massa skit om kriget och så, sa att våra soldater var ena jävla ynkryggar som inte kunde klå vietnameserna som inte hade tillräckligt med vapen och vi lackade ur som fan såklart och vi slängde den jäveln ur bilen och jag satte en kula i skallen på honom. Så kan det gå.” Säger han.
”Så kan det gå.” Säger jag.
”Om inte jag skulle skjutit honom så skulle nån annan gjort det. Det hade inte spelat nån roll.” Försäkrar han.
”Hur kändes det?” Frågar jag.
”Precis när jag gjorde det kände jag mig som gud. Liv och död i mina händer. Det är omöjligt att förklara. Gosse, totalt omöjligt. Det bästa jag kan beskriva det med är att jag kände mig som gud när jag kramade avtryckaren och förpassade den jäveln till dödsriket. Det var underbart just då. Men sen kom ju skuldkänslorna såklart, hade han barn, fru och allt sånt där skit. Men det får man leva med.” Säger han.
”Du har nog inte så mycket val.” Säger jag.
”Precis. Det händer att jag fortfarande tänker på honom. Att han dyker upp i drömmar. Men jag ångrar inget.” Säger han.
Vi tar ett par klunkar av spriten igen och jag tänder ännu en cigarett. Sven vill inte ha nån. För första gången på flera minuter sitter vi tysta.
”Du ursäkta om jag säger det, jag kan ha fel, men jag känner igen din typ. Ung, tänker mycket. Grubblar som fan. Läser gör du säkert också. Det syns. Fråga mig inte varför. Vi är nog olika du och jag, jag gör och skiter i konsekvenserna, det finns nog inte så många som mig kvar i det här samhället. Ni unga tänker för mycket.” Säger han.
”Du vet på min tid. När jag var ung. Jag kommer ta mig fan ihåg när jag gick in och rånade banken med en trasig vinflaska. Det var fanimej grejer. Bara klev in på banken, slog flaskan i disken och sa ’nu ger ni mig dom där jävla pengarna’ och så stirrade jag som fan på den stackars banktjänstemannen. Han blev skraj som fan och fipplade fram stålarna och gav mig dom. Sen drog jag på cykeln min. Vad fan kan jag ha vart, 16-17 nånting. Det var tider det gosse.” Han drar näven över flinten.
”Jaha.” Säger jag.
”Gosse, jag försöker hjälpa dig. Jag fattar att du är lite nere för nåt, det syns på nåt sätt, gör nånting åt saken. Ta tag i det, fly från det eller vad fan som helst. Allt är bättre än att sitta och göra ingenting.” Säger han.
”Vem är det som säger att jag inte gör nånting?” Säger jag.
Han glor på mig, han sitter med timmerstockarna till armar knäppta över den gigantiska magen och glor rätt in i synen på mig. Han suckar.
”Hör nu gosse. Vill du bli en av dom där jävla pensionärerna där borta som sitter och matar duvorna varenda jävla dag?” Frågar han.
”Nej.” Säger jag lite tjurigt.
”Nej, det vill ta mig fan inte jag heller. Go out with a bang som dom säger i staterna. Det ska fanimej märkas att man levt, jag tänker inte tyna bort som nån grå jävla liten råtta i en grå överrock och rullator. Den dan sätter jag en kula i skallen.” Säger han och pekar på tinningen.
”Men än finns det ta mig fan ruter i mig. Så lätt tar dom mig inte.” Säger han.
”Ser du här förresten.” Han pekar på ena ögat, det är alldeles rödsprängt.
”Jag har cancer, ska och operera nästa vecka. Men det är sånt som händer. Jag deppar inte ihop för det.” Säger han.
”Fy fan.” Säger jag.
”Det gör inget, jag har levt mitt liv, jag har en fru som är ok och om jag överlever den här jävla cancern så ska jag åka utomlands igen.” Säger han.
”Fast på charter.” Säger han.
”Frugan pallar inte med att resa runt längre.” Säger han och skrattar.
”Jag fattar.” Säger jag.
”Det finns alltid nått nytt grabben bakom knuten, man vet aldrig vad som ska hända.” Säger han.
”Det låter löjligt när jag säger det, men det är ta mig fan sant.” Säger han.
”När man tror att allting är nattsvart och det inte finns nån jävla väg ut så öppnar det sig alltid nån jävla möjlighet. Det gäller bara att vara lite lyhörd.” Säger han.
”Det gör väl det antar jag.” Säger jag.
Jag sitter och kollar på pensionärerna som matar dom där fåglarna, det duggar lite lätt, jag är fuktig i ansiktet. Vi sitter tysta en liten stund och det ser ut som sjömannen tänker på nånting.
”Gosse, jag ska vara uppriktig mot dig. Jag är jagad man. Det kan hända att jag är skuggad.” Säger han och kollar lite nervöst runtomkring sig och drar handen över flinten igen samtidigt som han hukar sig ner en aning.
”Ok.” Säger jag.
”Skulder upp över öronen. Lånehajar från senaste gången jag konkade här i Sverige. Biffiga jävlar vet du. Maffia såklart. Dom jävlarna stövlade rätt in på restaurangen varenda jävla dag bara för att visa att dom inte glömt mig. Skrämde bort kunderna och jag försökte förklara för dom men det örat ville dom inte lyssna med. Jävla idioter. Bara drog fingret såhär över strupen och garvade.” Säger han och drar pekfingret som en imaginär kniv över strupen.
”Fristen gick ut för några dar sen.” Säger han.
”Det gäller bara att ta vara på sina chanser grabben.” Säger han.
”Jag antar det.” Säger jag.
”Nej inte jag antar. Det är så. Gosse lyssna på vad jag säger.” Säger han
”Jag tror dig.” Säger jag.
”Bra.” Säger han.
Han gör sig beredd att resa på sig.
”Nej. Jag måste ta mig fan dra nu, måste röra på mig. Sitt för fan inte här och häng läpp nu. Ni ungdomar tänker alldeles förbannat mycket nuförtiden.” Säger han.
Han tar en sista klunk ur flaska han hade med sig. Jag tar en till sipp ur whiskeyn och tänder en ny cigg.
”Ha det bra.” Säger jag.
”Detsamma gosse. Detsamma. Och gör inget korkat.” Säger han och ler och försvinner iväg i dimman.
Jag känner mig nere igen när han gått, undrar om ens hälften av det var sant. Vilken jävla gammal rövare, jag tänker på sjömanstatueringarna han hade och han var stor som ett hus. Jag reser mig upp, tänker på den där lilla ungen kommer att se ut. Kände mig fångad och satt i en för liten bur. Jag ser två riktiga jävla gorillor som går över torget och stirrar på mig. Den ena drar pekfingret över halsen och ler. Herrejävlar. Jag fryser till is. Han måste ha varit skuggad. Han talade sanning ändå. Go out with a bang tänker jag och korsar Kungsan, Karl den tolfte står och pekar som vanligt och jag kommer ner till färjorna som inte går längre. Det är alldeles för långt in på hösten. Vintern är på väg, den sänker sig över oss som en dimma, precis som idag, vi märker inte ens hur vi förändras, sommaren är över och alla andra månader väntar på oss. Jag går in på Grand hotell, känner mig jävligt felplacerad, jag går fram till disken och säger att jag vill ha ett rum. Efter lite diskussion och förskottsbetalning får jag nyckeln och åker hissen till den våningen mitt rum ligger i. Jag letar upp numret och vrider om nyckeln i låset. Jag går och, stänger efter mig och låser. Go out with a bang tänker jag igen när jag ser rummet, som är lyxigt, jag går in i badrummet och börjar tappa upp vatten i det. Jag går ut i rummet igen och sätter mig på sängen. Jag tar av mig alla kläder och väntar på att badvattnet ska bli färdigt. Jag sitter några minuter och tänker på den där gubben. Sven. Jag undrar hur mycket sanning det låg i alla berättelser. Han måste verkligen vart jagad. Inte ett skit jag kan göra åt det. Men resten. Det är precis som en roman tänker jag, varför ska man skriva en helt sann roman när man kan göra den fan så mycket intressantare genom att ljuga lite.

Badvattnet är färdigt ute i badrummet, jag tar med min väska och går ut i badrummet. Jag tar fram rakkniven som jag köpt. Jag vänder upp ena underarmen, jag ser livet som pulserar genom mina blå ådror, jag andas lite häftigare, jag ser pulsen slå, jag knyter näven och släpper lös den igen, jag sätter rakkniven mot pulsådern och blundar. Jag gör mig redo att begrava den djupt inne i mig själv. Jag ser framför mig det röda blodet som väller ut i badkarsvattnet när jag lagt mig, det ser ut som rök i vattnet, det är vackert, jag känner hur livet är på väg att rinna ur mig, det är nästan behagligt, jag tänker mig hur blodet pumpar ur mig, hur det försöker koagulera, men det är alldeles för djupt för att kunna stelna, jag tänker mig hur jag domnar bort, somnar in. Go out with a bang, tänker jag återigen, vad i helvete håller jag på med, jag börjar tänka på Sven. Vad fan är det här för nån jävla lösning egentligen. Jag skäms när jag tänker på henne och den lilla ungen. Jag ställer mig upp och slänger den jävla kniven i soporna och kollar mig i spegeln, jag är förbannad, jag slår ut den med en rak höger. Det börjar blöda ur näven och jag binder runt den med toapapper. Går ut ur rummet igen. Det droppar lite blod på golvet i rummet. Jag låser om mig och tar hissen ner till foajén igen. Jag går ut i duggregnet och kylan. Toapappret börjar rodna. Jag tog med lite mer i väskan så jag byter. Fan också. Det blöder mycket. Jag korsar Kungsan igen där pensionärerna sitter kvar och matar kräken som fortfarande springer runt och kuttrar. Jag kommer ut på Sergels torg och ser alla jäktande folk. Jag tar mig upp till centralstationen där det finns ännu fler jäktande och väntade folk. Jag går fram till biljettkassan och väntar på min tur, jag säger att jag vill ha en biljett neråt. Bruden i biljettkassan kollar misstänksamt på min hand och frågar vadå neråt och stirrar på mig som om jag vore en idiot. Vet du inte var du ska frågar hon. Jag förklarar att jag kanske inte riktigt vet var jag ska men att jag ska neråt nånstans. Utomlands kanske. Jaha säger hon bara och suckar och ser på mig och jag köper en biljett neråt, tåget som går tidigast säger jag, jag har inte råd att slösa bort nån tid nu. Jag får biljetten och går ner och ställer mig och väntar på tåget på perrongen. Jag tar fram mobilen och sätter igång den. Jag skriver ett sms till henne; Oroa dig inte. Jag kommer. Kyss M. Tåget rullar in på perrongen och jag kliver ombord.