Vägen slukas av mörkret, det är bara dom mötande bilarnas strålkastare och deras egen som syns, han kör fort, vid sidan av vägen tornar sig skogen upp som stora mörka bergsmassiv, han har hämtat henne, dom har åkt länge och är på väg hem.
-Hur var det? Frågar han henne.
-Det var faktiskt jättekul. Det var en massa bra band och så… och så träffade jag en massa gamla kompisar som jag inte träffat på länge.
-Jaha, vilka då?
-Ja men du vet, såna där gamla spöken från stan, det är väl inte direkt nån som du vet vem det är.
-Nähä.
-Sen träffade jag ett gammalt ex också faktiskt, som jag inte sett på flera år.
-Jaha, va sa du till honom då.
-Inget särskilt, vi bara hälsade.
-Ni bara hälsade.
-Ja, hurså, är det nåt konstigt med det.
-Nej det är det väl inte.
-Vadå väl? Vad menar du med det?
-Jag menar inte ett skit med det.
Han fixerar blicken på vägen, hela stjärnhimlen finns däruppe och lyser ner på dom. Han sitter tyst, försjunken i sig själv en liten stund.
-Du behöver väl inte vara svartsjuk för att jag träffat en gammalt ex.
Han kollar inte men han är säker på att hon ler. Hon har övertaget. Hon smeker honom i håret. Han drar sig undan.
-Nej, det är jag fan inte. Vad menar du?
-Du vet precis vad jag menar. Vi har pratat om det här.
-Vadå?
-Äh sluta, var inte så sur.
-Jag är inte sur. Jag är fan inte sur.
-Sluta.
-Varför det?
-Ge dig. Du sa ju att det inte var några problem att jag åkte.
-Nej visst. Det sa jag.
-Men stå för det då.
-Jag gör ju det.
-Nej du är svartsjuk.
-Vadå, har jag nån anledning att vara det?
-Nej nej men sluta nu för guds skull.
-Har jag det frågade jag.
-Nej såklart att du inte har.
-Hur fan ska jag kunna känna mig säker på det?
-Därför att jag älskar dig.
-Du säger det.
-Och jag menar det. Man brukar säga, jag älskar dig också.
-Jag vet.
-Säg det då.
-Jag älskar dig också.
-Bra.
Hon lutar sig mot honom och kysser honom på kinden. Han lutar sig undan.
-Men vad är det. Kan du inte sluta nu?
-Jag vet inte.
-Men du, jag orkar inte med det här just nu. Jag är trött, jag har sovit i tält hela helgen.
-Jaha.
-Men snälla lilla vännen sluta nu.
Han ökar farten, dom åker över en lång bro, han ser ner mot vattnet därnere som glittrar lite i månljuset. Det är vackert. Det är jävligt vackert till och med.
-Måste du köra så fort?
-Nej. Såg ni några bra band då.
Han behåller farten, dom vita strecken rusar förbi, han känner luftdragen från dom mötande bilarna och hör ljudet när dom passerar honom.
-Ja vi såg några jättebra, vi såg dina favoriter faktiskt, kan du tänka dig, det kändes verkligen stort att se.
-Jag förstår det.
-Verkligen synd att du var tvungen att jobba nu i helgen, det var tomt utan dig faktiskt.
-Jag förstår det.
-Veronica hittade faktiskt en kille till och med, det var riktigt kul.
Som ett knivhugg.
-Du också eller?
-Men herregud, alltså kan du sluta snälla älskling, du måste väl lita på mig. Litar du inte på mig.
-Jo. Eller inte vet jag. Borde jag det?
-Men herregud, kan du snälla sluta med det här nu, måste du alltid…
-Vad fan menar du med alltid?
-Jag menar bara att du inte alltid behöver vara så svartsjuk, herregud.
-Jag är fan inte alltid svartsjuk.
-Nej men ofta.
-Ja men vad fan ska jag tro då. Hur fan ska jag reagera?
-Du ska inte tro nånting herregud, du ska inte tro nånting för det är inget som hänt, bara för att Veronica hittade en kille så betyder inte det att jag varit otrogen.
Dom sitter tysta i bilen en stund, det är kompakt mörker, han slår av och på helljuset, han kör fort, kastar sig om och gör ett par jävligt farliga omkörningar.
-Sluta köra så fort, herregud du kommer att döda oss.
-Det kanske jag gör.
-Alltså vad är det herregud vad fan är det med dig, jag vill gå ur nu, du måste sakta ner nu.
Han kastar sig om ännu en bil.
-Lyssna på mig, du, vännen, sluta nu, du gör det bara värre, du plågar bara dig själv, jag har verkligen inte gjort nånting, jag lovar, jag lovar, lovar vad vill du att jag ska göra. Snälla kan du sluta köra så fort, du kommer att ha ihjäl oss bägge två om du inte slutar nu snälla.
-Jag vet inte varför men jag tror inte på dig.
-Men vad vill du att jag ska säga då, ska jag ljuga, vill du att jag ska säga att jag varit otrogen, är det det du vill höra eller vad är det jag ska säga?
-Har du varit det?
-Nej säger jag ju herregud kan du inte lyssna på mig.
-Ljug inte.
-Jag ljuger inte.
-Hur ska jag kunna veta det?
-Vi kan fråga Veronica om du vill, eller vem som helst.
-Veronica säger precis vad du vill.
-Snälla sluta nu.
-Hon är din kompis, hon skulle säga precis vad du ville, hon kanske till och med tycker att det är kul att ni har en egen lite hemlighet.
-Vi har ingen liten hemlighet. Jag säger ju att vi inte har nån hemlighet, lyssna på mig nu, kolla på mig, jag säger att vi inte har några hemligheter, vi har inga hemligheter för varandra.
Han vänder sig om och kollar på henne, hon är gråtfärdig, hennes stora ögon är alldeles blanka. Han känner sig lugn och på något sätt för att göra det ännu värre.
-Ok.
-Bra då.
Han saktar ner på farten, hon börjar andas lugnare. Han lägger handen i hennes knä och drar upp kjolen en bit, han låter handen stryka upp över magen och upp över brösten och bakom nacken på henne, han trycker till och drar henne lite i håret, hon spänner ihop låren och han lägger handen på ratten igen.
-Jag förstår inte varför du måste hålla på sådär.
-Jag vet inte, jag vet faktiskt inte varför.
-Jag blev rädd.
-Jag förstår. Det är ingen fara.
-Lova att du inte är sån där igen.
-Hur ska jag kunna lova det?
-Gör det bara. Säg det.
-Jag kan inte. Herregud, man kan inte lova bort sina känslor bara sådär.
-Lova att du inte är sån där igen. Snälla.
-Jag lovar. Jag säger ju nu att jag lovar.
-Bra, då är allt bra, kan du sluta att köra så fort och vara så svartsjuk nu då.
Han saktar ner farten. Dom sitter en stund utan att säga nånting.
-Hur var det att bo i tält då. Lerigt eller?
-Ja som det brukar vara. Men det var inte så farligt. Man är rätt full.
-Jo man brukar ju vara det på festival. Det var rätt längesen jag var på nån.
Landskapet rullar förbi dom, dom kör förbi ett litet samhälle, på vänster sida ligger ett stort bruk, timmerbilarna kommer in med massaved. Mörkret har lagt sig och det känns som att natten är ändlös, dom fortsätter att köra rätt genom den, hemåt. Han känner att det är nånting fel, han kan inte riktigt sätta fingret på det. Han höjer farten.
-Vad var det för kille som Veronica träffade då?
-Jag vet inte riktigt. Tror det var nån från Arvika.
-Vadå, hängde ni inte tillsammans hela tiden?
-Jovisst, jo han var från Arvika. Hurså?
-Nej jag bara undrade. Inget speciellt.
-Nu kör du sådär fort igen.
-Sluta tjata om det. Vi kommer hem snabbare.
-Jo men det kan vara farligt.
-Tyst nu.
-Varför undrade du det?
-Nej men jag vet inte. Tjata inte.
-Jag tjatar inte.
-Hade han snygga kompisar eller?
-Men herregud. Jag visste det.
-Visste vadå?
-Att det var det du var ute efter.
-Vad menar du?
-Du vet precis vad jag menar.
-Nej.
-Var inte så jävla löjlig nu. Jag fattar inte varför vi ska sitta såhär. Kan vi inte bara åka hem nu utan att hålla på att bråka.
-Jag bara frågar, jag bråkar inte.
-Jag trodde vi hade pratat färdigt om det här.
-Tydligen inte.
-Vad är det du vill veta egentligen, är det meningen att det ska vara nåt jävla förhör så fort jag åker nånstans utan dig?
-Nej. Förlåt, jag vet inte riktigt vad det är med mig.
-Men lilla älskade vännen försök slappna av lite nu. Jag lovar att det inte har hänt nånting.
-Jag försöker, men det går inte så bra.
-Jag ska hjälpa dig att slappna av. Vänta lite.
-Ok försök du.
Hon böjer sig fram mot honom och knäpper upp gylfen. Han är redan hård.
-Jag ska min lilla älskling. Vänta lite.
Hon tar honom i munnen.
-Jag väntar.
-Nu. Säger hon.
-Jag vet inte riktigt. Säger han.
-Fortfarande. Säger han.
-Inte än. Säger han.
-Jag tror jag börjar tro dig. Säger han.
-Jag tror verkligen att jag börjar tro på dig nu. Säger han.
-Jävlar ok ok ok ok ok. Säger han.
Dom åker vidare, hela himlen med alla stjärnorna har slukat dom och han har svårt att se vägen ordentligt, måste koncentrera sig, dom är på väg in i ljuset från gatlyktorna, ner i bråddjupet precis nedanför bron, på botten av sjön ligger dom i en omfamning och väntar på att draggas upp. Allting svischar förbi som i en dröm, och han är osäker på om han verkligen sitter i bilen längre eller om det är illusoriskt. Han har lust att svänga rakt ner i räcket och göra sluta på det, ränna skiten rakt ner i botten på sjön, gira kraftigt över på vänster sida och möta dödens sken innan det smäller en gång för alla och krossa plåten, klämma ihop den som ett papper man slänger, en enda sista smäll innan allt blir svart. Han blundar och försöker styra rakt. Han ser lyktorna som skiner upp bakom hans ögonlock med likadana intervall mellan varje, han fortsätter blunda, han skulle kunna göra slut på dom precis nu. Ödet bestämmer.
-Tror du mig nu?
-Kanske det, är inte helt övertygad.
-Du verkade väldigt övertygad för en liten stund sedan.
Hon lutar sig fram och kysser honom med tungan och han känner sig själv.
-Ok. Jag är övertygad. Jävlar i helvete. Du vinner.
-Jag vet.
Hon ler mot honom. Han vet inte riktigt vad han ska tro längre. Han trycker ner gaspedalen i botten.