Du vet att du är vid liv när du inte går sönder
under första slaget mot bröstet.
Men det är då man tar risken
när man står kvar och tar fler slag.

Det är då man börjar dansa
på gränsen med ögonbindel.

Jag har dansat i nästan femton år och det märks.
Skinnet är slitet under mina fötter och jag
börjar tappa andan.
Jag har alltid dansat ensam till
de vilda tonerna i mitt bröst.
De slår snabbare, snabbare och snabbare
fast de egentligen är stilla.
Bara jag kan dansa till de tonerna
för ingen annan vågar dansa på gränsen.
Ingen annan vågar ta de slagen än jag.

Men det är alltid jag –
så liten med brutna revben –
som alltid gråter först.


Du vet att du kan ta slag
när du inte går sönder och fortfarande är vid liv.
Men du vet aldrig
när du snubblar över gränsen.

Ingen har hört de toner jag hört
när man faller.