Du lyser tjejen!

Å fan, tänker jag och stänger

dörren medan ångesten sipprar ut ur

mina gulgröna tapeter och jag

spyr över spegelbilden då jag släpper ut

det vilda håret från sitt välpolerade

fängelse.

Du är så begåvad tjejen!

Och ensam, tänker jag medan jag läser

det enda och oerhört långa mejlet den här veckan

och skrattar tyst men inte bittert

än så länge eftersom jag vet att

styrka skrämmer många

som sagt att dom

älskar...mig. För...

Du är otrolig som klarat av...tjejen!

Jasså, tänker jag medans håret

fastnar i hårborsten i stora kockor när ingen

ser det och jag spolar snabbt ner beviset

i toalettstolen medan jag sjunger en

glad Povel-visa. Men vilket pris har

jag betalat, priset som ingen sett för

ingen fanns vid min sida när jag

betalade.

Jag undrar jag tjejen!

Varför människor så gärna beskriver

uppoffrande kärleksönskningar men

egentligen är så skitnödigt rädda

för kärlek och vänskap.

Vad är dom rädda för?

Vad är vi rädda för?