när hon var liten var hon särskilt rädd för
att hamna hängandes nedför någon brant
med ena handen klamrande vid en gren
inte för att hon var rädd för fallet säger hon
men för att hon anade
hur lätt det skulle vara
att släppa taget
du vet säger hon
vi skriver dikter till varandra
köper hem ketchup
slår varann en pling
stöter ihop på gatan
märker du det också ?
hur vi ger livet till varandra ?
en reikihealingskvinna sa en gång till henne
att hon har ett huvud fullt av rosenblad
ett bröst fullt av fåglar
och mycket vemodiga ben
hon har likadana knäskålar som sin pappa
och säger
att man inte måste älska att leva
men att det nog blir roligare så
och man kan killa varandra till sömns
man kan baka banankaka
följa fåglarna söderut
och strö blomfrön i vilket dike
vilken asfaltsspricka
vilken kruka på arbetsförmedlingen som helst
och man kan lära sej att älska sina knän
det blir nog svårare då säger hon
att släppa taget