I

det växer blommor ur min hud
rötter spräcker mina ben
sträcker sig efter spretig gravjord
och

II

vatten döper mina fötter
de bedövade änglarnas sinnessvaga andetag
visar vägen till nervträdgårdarna
går jag

III

med min bleka stjärna sträckandes sina
tentakelarmar mjuka fångstnät likt en
havets stjärna
kapad i bitar växer den åter in i sig själv

IV

det växer träd ur min hud
strävsamt plågande sig själva
de öppnar sina ögon fäller sin bark
ormen kisar ur sitt latenta dödsbo

V

i änglarna rör sig ormen makligt
i trädgårdarna hans gift
han är romanesk, min stjärna is
jag är ögonlösas famlande
nedför branten