Nu sitter jag i min röda skrivbordsstol och snurrar varv på varv, som jag alltid har gjort. Funderar på ifall jag ska låsa dörren, men jag har inget att låsa ut.

Det snöade i onsdags. Hälften blev sura, hälften blev glada så nu har vi drabbats av en kompromiss. Slask. Det är kallt och jag fryser för mitt element strejkar för tjugonde året i rad. Jag missade frukosten idag, för tjugonde året i rad också. Magen knorrar.

Jag har en låda med Lindhchoklad på min bokhylla. Om jag snurrar lite kan jag ta en bit men jag vill inte det. Jag köpte den i Paris. Där var det varmt men jag längtar inte tillbaka för vi hade kackerlackor på rummet. Det hade Robert också, men han spelade kort med dem.

Vi sjöng på Metro så att Parisarna blev tokiga. Nu sjungar jag bara ..dom är uppe på taken alla är högt över staden..om du vill ha mig, nu kan du få mig så lätt.. Den låten äger allt. Förutom Misa.

Hon surar och vill ha tomater men jag vill bara snurra på min stol, eller sitta på pappas basistpall framför spegeln. Min nya hobby. Jag ritar av mig själv. Igen, igen och igen. Alla blir lika och lika olika och lika olika mig.

Jag ser olika ut på natten, morgonen, dagen och kvällen. Iallafall håret. Jag klippte mig tisdags, fast jag hade feber. Då fanns det ingen snö men jag frös ändå. Byxorna jag hade då/nu har hål på knäna. Det är fult. Jag vill ha något fint ikväll. Vi ska till en restaurang, släktträff.

Jag vet att mina kusiner helst skulle slippa mig så jag ska bara sitta och lyssna på Nu kan du få mig. Det gör jag nu också så jag har låst dörren så att ingen ska kunna sänka volymen eller rycka upp dörren och skricka \"Va fan är det för skit du lyssnar på!?\"..


Hej då världen