Inte ens solen
Jag vill ju bara bli hel
Är det så fel
att förtäras av en längtan
saknad efter
den som passar
som en saknad bit
i ett pussel
Är det fel att låta tårar rinna
när tyngden av
den spelade lyckan
blir för stor
Jag ville ju bara brinna av kärlek
av liv och tina innuti en enda gång
Jag minns
13 år och utan vetskap
om livet
ändå visste jag med varje cell i min kropp
att du finns
kanske satt du i en av de där bilarna
som jag hörde på landsvägen
i sommarnatten
Det var i de stunderna jag nästan
kastade mig ut
genom fönstret
För jag visste att jag kunde flyga
ja med dig kunde jag ju klara allt
Jag vet att du finns där ute än
kanske satt du i en av de där bilarna
och märkte att det blev fel
Ett plötsligt vemod
en doft i vinden
och ända sen dess
är något trasigt därinne
För det är så det känns
Som om något rivits sönder
En sår som inte läks
och det gör ont att sakna så
inne i mig väntar ett skrik
starkare än själva solen
Och jag törs inte öppna munnen
ens för att andas...
Texten är utskriven från Poeter.se
Författaren Roger med Poeter.se id #474 innehar upphovsrätten