Jag stod vid bästa vännens grav.
Det var tjugoåtta grader kallt.
Farväl och tack för allt du gav
en liten bugning var allt.

I handen bar jag en frusen ros.
Jag lade den på gravens kant.
Jag gav honom ingen ros när han levde.
Det låter dumt men är ändå sant.

Död var vännen, så även rosen
där den låg i snö och is.
I kylan kände jag mej frusen.
Är detta vägen till paradis?