jag har varit och hälsat på
avskrädet
längst ned på botten
under avföring, uppkastningar och
parasiter som livnär sig på
smärta

jag har umgåtts med
ondskan
tog i hand och bjöd upp till
dans, jag fällde inte ens ned blicken
när den stirrade mig i vitögat

och så ångesten, som bor i det mörka skrymsle
jag en gång kallade
hjärtat mitt
min nya följeslagare och vän

när inga andra vänner vill stå vid min sida

av feghet flyr jag
tangenterna har redan fört mig till
Bangladesh
och om jag återvänder
skall fönsterrutor skallra
och vägarna darra
och vindarna viska

att hyenan är tillbaka
hyndan är här

tag täckning

som om jag vore så stor
som om jag vore så betydelsefull
som om någonting jag
någonsin gjort
spelar någon roll

i panik
sveket
bara för att få känna
livet
bulta mot min
livmodertapp

tomma rum ekar av
val jag gjorde i natten
och på gatorna möter jag blickar
ömma blickar
hos de oskuldsfulla

jag förstår nu
jag förstår varenda kräk jag någonsin mött

detta är vår enda high
det är våra five minutes

of shame

det enda strålkastarljus som vill blända våra ögon
är nattlampan som vi strax släcker
för att blanda kroppsvätskor
för att uppleva någon form av närhet

utan ömhet straffar vi oss med
djupa stötar
och vitt guld vi inte ens har
mod att skrubba bort

vågar inte erkänna

att vi är avskräde
under avskräde
bortom avskräde

vi är luft
vi fäller inte ens några

tårar

vi talar inte om oss själva
i
jag-form

längre

tar skydd
bakom de som aldrig gjort oss
något ont, vi vänder svinen
ryggen och

gör det som är värre