Du nunna utan kloster
och jag,
munk utan tillflykt

Kan inte manifestera
den fysiska åtrån
varken i Guds hus
eller under bar himmel

I det enkla liv jag lever
med känslomässiga umbäranden
som förtär all min energi
kan jag dock förnimma
en strimma utav ljus

Du nunna utan kloster
Ingen munk kan gå vidare
med upprätt rygg
om han inte tillåter
ljuset att brinna

Då jag har att se om min frukt
har jag att följa den svaga låga
som för stunden visar mig vägen

Må vara att hoppet
är den förtvivlades väg
Kan hända ändar den dock
hos nunna utan kloster