den kvällen gick jag vilse i mitt rum

väntade dagsljus och tydlighet

lyssnande på stormen därute

som sjöng mig vyssjande toner

sargad och lättfångad för ulven

stillsamt blödande i mitt vemod

iklädd rädslans osnygga mask

men under skalet flammade vreden

mot ständigt krympande luftslott

gryningsväntan

med vassa vargaögon i snåren

den mest ensamma av vandringar

trots tvåsamhet inom räckhåll

men musiken flödade den natten

stormens millioner tröstestråkar

sjöng mig vaggade mig...likväl

frågar jag ängsligt "är du där Gud"?