Den nionde juni 1756 tog mörkret över honom, månen granskade honom. Mörkret tog hans själ, rev sönder den och lät ett annat knyte få den. Ända sedan dess vandrar han ensam mellan stadens hus. Han har förlorat liv men vunnit tid. Han har sett hur tiderna har ändrats, hur människor har dött. Han är ständigt törstig, ständigt hungrig. Han har satt sina spår i människans tid, har blivit styrd av månen i hundratals år. Han kan inte känna, och han kan inte gråta. Han är den enda, som kan svaret till vampyrers kärleksgåta.

Regnet faller ner från skyn. Natten är beckmörk. Regndropparna dras mot sjön som ser ut att vara en kolsvart spegel. En ung man sitter på den lilla bryggan, och han darrar av den kyla som tränger sig ändå in i skelettet på honom. Hans älskade står ett tiotal meter bakom honom. Hon bär en vit klänning, som sitter som fastklistrad mot hennes tunna kropp. Det bruna håret ligger tätt mot hennes ansikte, samtidigt som det hänger tungt mot axlarna. Hon tjuter ord av smärta åt honom. Det är ord från hennes hjärta, men han kollar inte ens åt hennes håll. Hon tar några steg framåt, iakttar sin oslipade ögonstens baksida. Han vet att hon står där. Han hör hur hennes steg sakta går på bryggan, samtidigt som regnet slår mot träet bredvid hennes fötter. Hon lägger sin kalla hand på hans axel. Hon ser att han kollar på sin egen spegelbild i sjön. Han suckar djupt, och funderar på om han verkligen skall sitta där hela natten. Han suckar ännu en gång, reser sig och vänder sig sedan mot henne. Deras ögon hittar varandra direkt. De ser varandra i ögonen länge, utan att säga ett enda ord. Det enda som hörs är regnet bredvid dem. Hon känner hans tunga andetag. Han känner sin stora klump i halsen, och kan inte yttra sig. Det känns som om klumpen i halsen gör honom helt stum.
”Kom”, säger hon lika svagt som en viskning.
De vandrar bort från sjön hand i hand. De vandrar i mörkret.

Solens strålar slinker sig in genom stugans lilla fönster. De fortsätter mot sängen och tränger sig in genom den unga kvinnans ögonlock. Hon börjar känna hur hennes kropp går från dröm till verklighet. Hon vill inte öppna ögonen, inte ännu. Hon hör att det har slutat regna, och hon känner värmen från solen. Hennes ögon öppnas sakta, blinkar till en gång innan hon låter dem vara helt öppna. Hon ser på den unge mannen som ligger med sina ögon slutna bredvid henne. Ögonen är riktade mot henne. Hon iakttar honom en stund, rör med sina fingrar genom hans bruna hår och sedan försiktig från hans panna till hans smutsiga kinder. Hon ser hur han vaknar till. Han rycker lite med ögonen, läpparna rör lite på sig liksom benen. Han blinkar med ögonen ett par gånger, märker att hennes hand vilar på hans bröst. Helt utan förvarning, gör han en snabb rörelse och tar tag i hennes arm. Snart har han tänderna runt hennes handled.
”Benoit!”
Han rycker till snabbt, ser på henne och släpper hennes arm. Hans ögon säger att han inte menar det. Den unga kvinnan stiger upp ur sängen, och trots att hon har nattlinne på sig täcker hon för sina bröst med armarna. Hon går mot fönstret för att kolla ut.
”Idag regnar det i alla fall inte,” säger hon och ser på Benoit.
Det är inte första gången som Benoit Arnould et Bachelet sätter tänderna i armen på henne, på fem hundradelars sekunder. Benoit Arnould et Bachelet är källan till varför hennes liv ändrades snabbare än över en natt, för fem år sedan. För fem år sedan, då hon levde i Toulouse tillsammans med sin familj. Hon visste inte, hon trodde inte, att två starka tänder kunde ändra hennes framtid så.
Benoit reser sig från sängen, drar på sig sin vita tröja och tar Antoinettes hand i sin. De går mot stugans dörr, som Benoit öppnar sakta. De tar några steg ut på altanen, och blir stående där. De ser ner mot sjön. Benoit står bakom Antoinette, har ena armen runt hennes midja och låter den andra handen leka med hennes långa hår. Hon kan inte låta bli att njuta av hans närhet.
”Vi tar oss till London i förmiddag,” säger han lågt i hennes öra. Sedan går han lugnt och tyst in i stugan igen.

Det är inte rätt att kalla Benoit konservativ, eftersom han bara gör på det sätt som han är van vid. Han gör på det sätt som han är bekväm med. De ger sig av till London med häst och vagn, precis så som man gjorde förr. Det är en stor kupé, med stora hjul gjorda av starkt trä. Kupén dras av två starka varmblodshingstar, som Benoit styr med lädertömmarna. Antoinette sitter bredvid honom och betraktar omgivningen. Hon säger inte ett enda ord till Benoit, hon tycker att det inte finns något speciellt att säga.
Benoit manar på hingstarna lite, så att de tar längre steg. De travar i takt och båda har krökt nackarna som fina bågar.
”Ser du så fint de går?” Benoit bryter tystnaden och ser på Antoinette. Antoinette tar bort sin blick från bäcken som de travar förbi, ser på Benoit och sedan på hästarna. Hon nickar till svar. Benoit blir tyst en stund, men inte för länge.
”Antoinette, se på mig. Berätta vad du ser.”
Hon stirrar på honom; vad var det för fråga? Hon tar ett djupt andetag och ser på honom.
”Jag ser en ung man som har gått långa vägar. Jag ser en ung man som saknar själ.”
Egentligen, vill Antoinette säga mer. Men av rädsla för att uttrycka sig fel, låter hon bli.
Han ser på henne ett tag.
”Antoinette Moreau, se på mig igen.”
Hon ser på honom, men säger ingenting.
”Den natten, som jag lät mörkret ta mig, förlorade jag något stort. Jag förlorade min själ, rätten till ett liv, rätten till äkta frihet, rätten till att känna…”
Benoit ser på henne, och hon ser på honom. Han tar några andetag, några andetag som han egentligen inte känner.
”Jag har sett så mycket, så mycket som du aldrig skulle kunna tänka dig har hänt. Jag har låtit folk dö i mina armar, och jag har sett hur sjukdomar har sprids världen över. Jag har satt tänderna i folk och jag har glömt hur äkta revbensspjäll smakar. Antoinette, det är inte meningen att man ska hinna med så mycket i ett liv.”
Antoinette vet inte vad hon ska säga, hon bara ser på honom rakt in i ögonen. De där isblå ögonen.
”Det värsta är, att jag har låtit dig bli som jag. Precis som jag.”
Antoinette tar bort blicken från hans ögon, kollar ner i sitt knä där hon har sina händer. Hon börjar känna runt den ena handleden, där Benoit satte sina tänder första gången på henne. Sedan känner hon på sin hals, där hålen från Benoits starkaste bett finns kvar. Hon känner för att gråta, hon känner för att falla. Hon känner för att skrika, men det går inte. Hon kan inte gråta. Hon kan inte känna den fysiska smärta som hon borde känna när hon slår händerna hårt i sätet. Hennes anfall gör att hingstarna blir hysteriska, börjar kicka med huvudena och ökar farten. Benoit känner deras styrka allt tydligare och drar, lättar, drar, lättar och drar oavbrutet i tömmarna. De kastar med huvudena, men lugnar ner sig. Till slut stannar de helt. Benoit vänder sig mot Antoinette. Han tar tag i hennes händer, så att det blir ett slut på anfallet.
Benoit ser på henne länge, medan hon lugnar ner sig. De ser på varandra, och ingen av dem vet vad de ska säga.
Benoit börjar till slut leta runt i sin jackficka. Han tar upp ett kuvert och låter det ligga i hans hand länge. Han ser på det i kanske sju minuter innan han ens ser på Antoinette.
”Jag vill, trots att du kommer leva i många, många år, att du gör något av ditt liv medan du har chansen,” han tittar upp från kuvertet.
”Se på mig, jag är 268 år men fängslad i en sjuttonårings kropp. Jag lät min dumhet tro att jag inte behövde skaffa mig framgång. Jag trodde att jag inte behövda arbeta. Jag är inte ung längre, men du är. Du ser några få år yngre ut än vad du är, men det är inte så stor skillnad än. Du kan fortfarande förnya dina kunskaper.”
Antoinette ser på Benoit, möter hans ögon.
”Alla har alltid sagt att vampyrer inte kan älska,” säger hon helt plötsligt. ”Varför känns det då som om du säger detta av ren kärlek?”
Benoit ser djupt in i hennes ögon.
”Det är sant, vi kan inte älska. Mannen som gjorde mig till vampyr en gång, sade att jag aldrig mer kommer att kunna älska. Trots hans ord, finns det undantag. Hos vampyrer existerar också kärlek, men den är väldigt gömd. En vampyr är alltid menad för en annan vampyr. Om en vampyr gör sin ansedda till vampyr under en natt där fullmånen lyser som starkast, och är som störst, uppstår något starkare än kärlek. Kärlek mellan vampyrer är starkare än kärlek mellan människor.”
Antoinette ser häpet på Benoit. De tar varandra i hand. Han ser på kuvertet.
”Jag vill att du ska göra det du alltid har drömt om. Det du drömde om långt innan du träffade mig,” säger han och ger henne kuvertet. Hon börjar öppna det sakta.
”Jag skickade in en ansökan till en skola i Paris, där du kan utveckla ditt skrivande och bli en framgångsrik författare…”
Antoinette har tagit ut brevet som låg i kuvertet, och låter kuvertet ligga i hennes knä när hon läser det. Det första hon läser är skolans namn; L\'académie d\'écriture à Paris.
I brevet står allt om hur hon ska ta sig till skolan, vad hennes lärare heter och så finns det tågbiljetter till Paris från Tyskland.
”Antoinette, jag ber dig,” säger Benoit med en scenisk ton i rösten, ”Lämna mig, åk till Paris och försök göra dig själv lycklig.”
”Men Monsieur, jag vill inte lämna dig!”
Hon ser på honom chockat och ledsamt. Om hon kunde skulle hon gråta, men det mörker som finns i henne kan inte låta henne fälla en enda tår.
”Det är bäst så, Antoinette. Jag kan inte gå runt med skuld resten av mitt mörka liv. Jag måste släppa dig, sedan måste jag på något sätt finna frid.” Benoit ser henne djupt in i ögonen, men hon klarar inte av att se in i hans. Hon blundar med huvudet böjt.
” Je t\'aime, mon cher.”
Med de orden sagda från hans iskalla, blålila läppar försvinner han ur tomma intet. När Antoinette öppnar sina ögon är hon helt ensam på kupén. Det enda som finns kvar är Benoits höga, svarta hatt och kuvertet som ligger i hennes knä. Hon hör en gnäggning och vänder blicken mot hästarna. Förvånad är hon, när hon ser att det bara är en hingst där.