till bristningsgränsen
full av tomhet
och jag klöser min insida
för att behärska mig
när andetagen upphör

svaga konturer av ett suddigt då mot ett skrämmande skarpt nu
etsas fast i mitt medvetande
-
jag minns inte hur det brukade vara
det existerade aldrig

urtvättade verkligheter på min näthinna,
jag lever av
obetydligheter
och flyr
längs
översvämmade tårkanter
jag drömmer mig bort

tappar fotfästet
försvinner i svarta ögonblick
och glömmer
hur man egentligen andas

jag existerade aldrig