I.

Du är det vackraste jag vet
med ditt långa mörka hår
och din fårmåga att suga i dig
det Svenska språket på kort tid
utan att bryta det minsta på ditt modermål

Din intigritet, en starkt lysande aura
som varit en vägvisare för mig på vägen

Du och jag blev som två systrar
på våran väg från psykiatrisjukdomar
mot helheten som vi så hett önskade i själen


II.

Vi sitter på altanen (och kjedjeröker)
du har varit på terapisamtal
sitter och glor rakt framför dig
jag ser att du mår extremt dåligt
och jag ställer den där förhatliga frågan:
- Mår du dåligt?
du bara nickar slött och apatiskt till svar
-Är det något som har hänt? blir min nästa fråga då automatiskt
men det var en fråga för mycket helt klart
och då sa du de orden som jag blev så ledsen för då
men som jag på sikt tog efter och använder mig av än idag
bara för att du lärt mig dem
-Jag orkar inte prata om det just nu, snälla lämna mig ifred!


III.


Vi sitter med våra frukostkaffekoppar på framsidan av huset
i solen och så säger du plöstligt
-Jag har varit så irriterad på dig sedan den dagen du flyttade hit!
-Jaså, säger jag, det har jag inte ens märkt.
-Har du inte märkt det? Nä men så har det varit, jag vet inte vad det beror på men jag ska ta upp det i terapin?
Jag tror inte det har med dig att göra egentligen,
jag tror att min irration bottnar i något helt annat,
och jag tyckte du har rätt till en förklaring, så jag återkommer
med svaret senare.
-Tack för att du vågar säga detta till mig., utbrister jag.

Jag var så fyrkanitg och avrtubbad när jag kom dit till behandlingen
missade alla möjliga tecken som var svaga
men så himla uppenbara, för andra
Du hade gått och retat dig på mig i över ett halvår i mellan varven
och fan, jag hade helt klart inte ens märk av det

Snacka om att vara avskärmad från omvärlden
och snacka om ditt mod att våga nämna det för mig
den där gången för flera år sedan
i våra så tappra försök att nå friskheten i själen


IV.

Vi sitter där fortfarande på samma trappa i solen och
dricker frukostkaffet men det har nog gått några veckor nu
du ville tala med mig avskilt återigen
och jag gick med naturligtvis
Du var ju som en storasyster där på behandlingen
det blev så automatiskt med dem som varit där längre
Du ville förklara för mig varför du irriterat dig så på mig
och jag lyssnade väldigt uppmärksammat

Föklaringen var den att din storasyster skapat en massa bråk
vid matbordet när du var ung
och du retade dig på henne att hon inte kunde sluta att bråka
och trotsa de vuxna runt omkring dig
Att lugnet vid matbordet inte rådde på grund av henne
Det var den likheten med mig som du hade stört dig på,
för jag var ju så lik din storasyster i det beteendet
jag var ju också så där trotsig
Jag var högljudd och bråkig och drog mig inte för att
ställa till en scen bland folk och förstöra matron, tvärtom

Jag har smällt i otaligt många dörrar och jag har skrikit
mig hes i frustration och ilska
under den långa behandlingstiden
Jag klandrar dig i inte alls i din irritation
jag var allt ett litet monster stundtals

Du var inte irriterad på mig egentligen och var så lättad
över att du funnit svaret
För du var egentligen avundsjuk på mig som vågade trotsa
men det var också detsamma som hade irriterat dig
Jag var så tacksam för det svaret och att du tog dig tiden
att leta upp den förklaringen


V.

Du ligger där apatisk borta
helt avskärmad i soffan i otryggheten
Du är avskärmad och kan kanppt tala du tappade alltid orden
när du mådde så där dåligt

Vi gjorde så, jag likadant när ångesten blev för påtaglig
Vi lade oss där i soffan och hade med oss gosiga favoritkuddar

Sedan låg vi tätt intill personalen som satt i soffan
för att försöka fånga en gnutta av deras trygghet där
och försökte döva oron och dödslängtan som slet så hett
inom oss stundtals
Känslan av att vi aldrig skulle kunna komma loss
utan dö på sikt
Men ändå så slutade vi aldrig kämpa
inte en enda gång

Att dra sig in i skalet och bara försvinna i litet psykossnurr
ett litet tag kunde var en stor lättnad när man inte orkade
kämpa mer för en stund
Detta var en sådan dag


VI.

Du och jag var i samma arbetslag
vi lagade mat och städade alltid tillsammans
fem dagar i veckan i fyra år
det slet en del ibland på oss
att gå så där inpå varandra
den saken var ju ofrånkommlig

Och jag var i en sådan där minimeringsperiod
då jag bad om ursäkt för varje steg jag tog
och kände mig mest bara ivägen
Bara jag drog ett endaste andetag
var jag alltid beredd på att bli utskälld
och att någon skulle säga att jag inget dög till

Men min rädsla byggde på min egen taskiga självkänsla
och självhatet som bodde där djupt inom mig
Ingen annan där hade den vidriga synen på mig
Men just den där dagen brast det för dig
du orkade inte ha mig tassandes på tå runt dig mera
så du skrek ut i falsett:

-Sluta att be om ursäkt för att du lever och existerar!
-Lägg av och göra dig själv så där illa!
-Jag blir så förbannad när du ber om ursäkt hela tiden för att du lever!
-Jag vill dig inget illa, men när du är ju så rädd för mig, så känner jag mig
rent elak och det är jag inte!
-Lägg av att ursäkta dig hela tiden, för nu gör du mig förbannad med ditt eviga ursäktande!

Oh, gud vad rädd jag var, men fan vad jag älskade dig, för att du sa de där förlösande orden
Och visst jag tassade nog ett tag till på mina oroliga tår
Men sedan började jag växa en aning istället
Tack vare dina ärliga klockrena ord


VII.

Vi ser på tv
det är parlamentet
och det var en sådan där bra kväll
när vi båda mådde rätt oki för ovanlighetens skull

Vi skrattar så det ekar i hela huset
som var rätt dåligt isolerat
och du skrattar så där hejdlöst
att du glider ur soffan ned på golvet
och lägger huvudet mot soffbordet
frustar tills du blir helt utmattad


Den bilden finns i mitt hjärta
Det var sådana där dagar som var vår eftersträvan
att få känna på sikt ofta
Det var så vi ville leva på sikt i framtiden

Men det var också samma lycka, som brände oss så svårt
när deppresionerna och psykoserna slog sin klor i oss
på nytt igen
och kämpandet var långt ifrån över då

Men idag är den där lyckan våran verklighet
och vi besegrade orosmonstret och demonerna
på bottnen av vårt helvete
Vi tog oss båda från det och mot helheten i själen
Vi tog oss ur psykiatrihelvetet
och lever idag ute i frihet


VIII.

Det är jul
den som många av oss tyckte var så förhatlig
för då märkte vi hur utstötta och ensamma vi var
I våran personlighetsstörda tillvaro
Du var på väg ifrån oss nu
du skulle skrivas ut och leva det verkliga livet
där ute bland alla ickesjuka-människor

Du gav personalen en jättefin vacker jultomte
men de underbara orden:
-Ni har lärt mg att älskar julen, den som jag så hett hatade förut
och som gjorde mig illa förr om åren, så nu får ni en tomte av mig i avskedsgåva.

Den där gåvan rörde mig med
du hade blivit så stark
du gav dig iväg nu ut till friheten
och jag visste det då, för första gången
att kan du, så kan också jag

Du gav mig min framtida frihet, med de där förlösande orden
Du var så ofta min pil, som visade vägen framåt
liksom en personlig mentor i livet
En medsyster som visste hur livet på bottnen såg ut precis som jag
och jag älskar dig så för ditt mod att börja våga leva i det verkliga livet igen
för i och med det så vågade ju, också jag


IX.

Vi sitter och fikar hemma hos dig
och din son ligger och sover, jag säger att:
-Fan vad folk är trasig där ute, som inte är terapiskadade som du och jag!
och då skrattar hon och säger lyckligt:
-Gud vad skönt att du säger de där orden
för det är precis min känsla med.
Vilken tur vi har, som har de verktygen med oss, vi lärt oss och fått
så vi slipper den där missären nu.

Ja, vi kan skatta oss lyckliga du och jag
vi tog den svåra vägen och rannsakade oss själv
i många år, men idag lever vi levandes

Inte som levande begravda längre
som så många där ute i livet faktiskt gör


X.

Jag läser dessa dikter högt för dig och du brister ut i gråt
Jag säger att det inte var min mening att göra dig ledsen
men då avbryter du mig och säger:
-Nu ska du lyssna på mig och du ska lyssna noga.
Du kom som som en stormvind in på behandingen och vi sa oki.
Sedan lärde vi oss att älska dig, den du är och du får inte förändra dig.
Den människa du blivit, den människa ska du vara stolt över, lova mig det!Mina tårar står för att vi har ett aldeles speciellt förflutet ihop, med minnen som ingen kan ta ifrån oss.

Jag blir givetvis blyg och dödsgenerad, men vet bättre än att
säga emot dig, för det är en ren omöjlighet
Vet jag ju eftersom det är baserat på vårat långa förflutna ihop
-Jag älskar dig! Säger jag innan vi lägger på luren.
-Och jag älskar dig med! Säger du och så lägger vi på

Och vi tog oss till helheten i själen
Vi bråkade oss till förklaringar
som vi inte trodde existerade
Idag är vi inga öppna sår mera
Men ärren inom oss gör att vi har
en massa saker för alltid gemensamt

Fan, vad jag är stolt över att fått förmånen att följa med dig
på den vägen du vandrat
Jag är så stolt över att känna dig
Du min fina, underbara, älskade behandlingsstorasyster