Jag kan blinka med sänglampan tusen gånger och säga att det där, det var en blinkning för varje gång jag vaknat mitt i natten och skrikit rakt ut i mörkret. Jag kan lägga mig på marken och låta regnet skölja över mig som ett vattenfall som aldrig, aldrig tar slut och jag kan till och med låtsas att jag njuter av det bara för att smärtan som äter upp mig inifrån inte ska få plats att synas på ytan. Jag kan ägna alla mina vakna timmar åt att blöda, blöda genom hålet i mitt hjärta som växer för varje gång jag hör din röst och varje stund jag ser dig lida.

Jag såg en stjärna på himlen ikväll då jag sprang längs tomma, övergivna gator med husen som bleknade till en kuliss runt omkring mig, framåt, framåt, nakna fötter som snart inte känner stenarna och glasbitarna som tränger djupt in i huden och jag kunde förvandla allt ditt lidande till mig, ta ifrån dig allt det onda och låta det tränga in i min kropp, en liten stund, en liten stund så du kunde få vila.

Jag vaknar kallsvettig och jag tänder lampan, en gång för varje skrik, en gång för varje slag av hjälplöshet, en gång för varje gång du legat bredvid henne och sett henne tyna bort, försvinna, bit för bit, till dess att hon
inte
mera
finns.