// sluta grina // kissa på sig sju år gammal // ska vi skaffa blöjor till dig // ha ha ha // tänk när dom i skolan får reda på det // dom kommer att reta dig // skratta åt dig // det fattar du väl // men sluta grina nu då sa jag // du är så lik din dumma jävla farsa // inget vett i skallen // helt dum i huvudet //


[flash]

jag är nio år och springer endast iklädd nattlinne ut i snön med min syster i famnen. hon är så liten och jag hör hur de skriker. slåss i trapphuset. gode gud gode gud vi kommer dö. oftare än ibland ber jag till gud. för det här är sådant man inte berättar. skaren skär upp mina fötter och jag blöder.  det känns knappt. inte än. hon är så liten, men hon är varm och jag springer för våra liv. ända till tunneln och jag är rädd att mina hårda hjärtslag ska väcka henne. men hon sover. hon föddes i somras. dagen efter min dag. och hon är så jävla varm. han ska fan inte få tag i oss. aldrig. jag är nio.


[flash]

gul och blå över näsroten. jag är tio år. för en vecka sedan hade jag en näve  och en vägg i mitt ansikte. sedan bjöd hon på glass. fast att blodet rann ned på fina glastallriken, sa hon att det inte var så farligt. hennes man nickade instämmande. som vanligt. den fege fan. men jag är inte hans dotter. ingen i det här rummet har mig som dotter längre. jag är en halv sten och tvingar mig att svälja blodet, snoret och spyorna. det är lika bra. och oftare än ibland ber jag till gud. för det här är sådant man inte berättar. om fem år har jag vuxit ikapp, blivit stor, tålig och femton. då blir det sista gången. vem kommer att vara tacksam då.


[flash]

och pappa. han gråter vid balkongdörren på fredagen. han skakar. en svettdroppe rinner längs med sidan. ända ned till där byxlinningen tar vid. han bryr sig inte om det. och oftare än ibland ber jag till gud. för det här är sådant man inte vill berätta. det här är sådant man vill skydda sin pappa ifrån. jag ber honom, pappa snälla, det kommer bara att bli värre. hon kommer att skicka bort mig, vi kommer flytta och jag kommer aldrig mer att få se dig. det har hon sagt många många gånger. lova att inte säga något. inte nu. han tror mig för han vet att han inte har en chans. och han tror mig för att jag är hans. du är ju för fan bara ett barn. bara tio, säger han. jag förstår inte. men ändå gör jag det och jag gråter jag med. 



// du ska bara vara så jävla tacksam // jag kunde gjort abort förstår du // jag borde ha gjort det // hela min ungdom är förstörd på grund av dig // stå inte bara där och stirra // är du dum på något vis // du kan nog gå över vägen utan att hålla i handen hela jävla tiden // och måste du äta så jävla långsamt // sluta grina nu för fan //



[rewind rewind flash]

jag är 7 år och oftare än ibland ber jag till gud, mödosamt eftersom bönen på prydnadstallriken är på norska, när hon låser dörren från utsidan för att inte gästerna ska bli störda. de spelar kate bush om och om igen. Wuthering Heights. it's me, your Kathy. och det är nog en o annan som undrar, i sina bilar på vägen förbi, varför det hänger ett barn ut genom fönstret utan byxor. ingen gör något åt det. men det är inte konstigt. det är normalt. på morgonen är dörren upplåst och det ligger främmande människor med skrovliga andetag och skrynkliga kläder i hennes säng och soffa. en ligger i hallen. över skorna. luften är unken av överfulla askkoppar, svett och avslagen öl. skivspelarens rytmiska sprak när armens stift hamnat uppe på pappret vaggar rummet. jag öppnar tyst ett fönster och släpper in ljud av morgonen utanför det här. fågel, hej - jag är 7 år och vågar inte sätta på Tv:n. Go'morron Sverige. tjingelingeling.

men det finns ändå ingenstans att sitta.