med munnarna på vid gavel
fladdrar tankarna ut
och evaporerar i evinnerlighet

som att gömma en nyckel
till en olåst dörr
längst ner i fickan

bland tobaksblad och små vita piller

metaforens morfin metastaserar
metamorfosens forsande metan
till tungmetall

lipar*

bara ett försök att fånga
ett irrbloss
genom att sätta en krok i tungan

det sipp r a r u t

men ord är överbetonade
underkomponerade
skapade tvärsigenom ögats strängar

brister

jag låter hennes rosett
rinna ner över ryggen
och kysser eldflugor
i hennes skrattgropar